KRÅSSKJORTOR, LOGER, DEN GRÅ RIDÅN & EN OFÖRGLÖMLIG BROMANCE - EN AXPLOCKAD SAMMANFATTNING MEST I SVARTVITT

Idag när jag vaknade kom lusten att blogga, skriva och fota tillbaka för första gången på länge. Jag har saknat den. Som av en slump sammanfaller det med att precis ha avslutat höstens mest omfattande kurs, som på skolan kallas bara Shakespeareprojektet, där vi jobbat med Trettondagsafton. Hela min tillvaro och medvetande har varit marinerat i grupprocesser, kreativa blockeringar, nya sceniska erövringar, systerskap, frustration, spelglädje, gestaltningsval, glitterspray, gråtfloder, grämelse över att ha valt världens mest orimliga yrke och glädje över detsamma. Sedan i torsdags har vi spelat fyra gånger samt haft sju praktikmöten med regissörer, producenter, teater- ensemblechefer. Sanslöst priviligierat och superkonstigt. Kroppen är tömd efter en slitig process och intensiva föreställningar och hjärnan ångar av ansträngning att bearbeta diverse framtidsscenarion. Och ah, det är fucking omöjligt att driva en blogg med rimlig kontinuitet under den här utbildningen. Åtminstone för mig. Det här får vara en ork- och lustbaserad plats, som ett tidvatten med tiden ur led.
Såhär i klassiskt bloggförskönad skrud har denna högst verkliga låtsastillvaro sett ut senaste veckan:

Foto: Jan Michelsen

Foto: Jan Michelsen

(Det är alltså vi som är bromancen.)

Foto: Jan Michelsen

FRUKOSTSALONGEN

Jag och Mattias har ju en illa dold frukostfäbless, det har följt oss sedan första dagen, bokstavligen. Vi äter, lagar, konsumerar, turistar, diskuterar, listar och recenserar frukostar och bruncher. Som vilka medelklassfoodies som helst egentligen. Vi har länge tänkt att vi ska göra en frukostrestaurang hemma, alltså en lite satsigare frukosthändelse där gästerna får lägga en slant så att vi slipper gå en massa back. Lite lyxigare, lite mer uppstyrt. Förrförra helgen slog denna önskan äntligen in och en liten skara kära vänner kom till vår frukostsalong.

Klockan elva skulle de komma så vid nio var vi i köket med en klar och tydlig plan. Våffelsmeten hände.

Chiapudding med vaniljkvarg (hemmagjord obs).

Med noggrannhet utvalda frukostfavz och käcka paketpriser. 

Vi ordnade långbord i vardagsrummet. 

Blandade koppar och tända ljus.

Lektyr vid divanerna.

Så mycket bra frukt uppskuren och redo.

Och så kom de! Det var nio personer allt som allt, men Andreas, Shora och Latifa var för hemliga för internet. 

Alex hittade chilligaste positionen.

Sedan var det full rulle i köket så jag missade att fota våra episka mackor! Surdegsbröd med majs- och chillikräm, mosad avve och pocherat ägg. Det betyder att det måste bli en repris. Här är i alla fall chiapuddingen med blåbär och kokoschips och fruktsallad på mango, clementin, äpple och granatäpple samt chokladgranola. Inte så olyxigt. 

Fina Felicia och Paula.

Emma och Lovisa körde våfflorna.

Så himla soft att ha så mycket folk hos sig men också tillräckligt få för att vi skulle hinna sitta ner och käka och prata och inte stressa oss fördärvade. Ganska mycket jobb för en sådan här grej men också stor utdelning skulle jag vilja säga. Dessutom fick vi äta kalasrester i dagarna tre, bara en sån sak. 

MØN / HUR DET BLEV ISTÄLLET 2/2

Jag och Mattias befann oss alltså på den lilla ön Møn i Danmark, och efter tågförseningar och utebliven resa till dramatiska kalkstensklippor fortskred kvällen såhär:

När vi letade efter vårt bed & breakfast tidigare på eftermiddagen hade jag skymtat dessa två isbjörnar på en innegård och fått gospanik. När vi nu skulle ut och se oss omkring var jag naturligtvis tvungen att gå tillbaka och se om de var kvar, kunde inte låta en sådan goschans glida mig ur händerna. 

Levde ut gospaniken, de var exakt lika mjuka som jag anat och ylade ikapp.

Förbjudet gull.

Gick vidare och stannade ibland.

Såg oss omkring i den lilla hamnen bland rostiga båtkroppar och stadiga knopar.

Guldljus och nyponprakt.

Ett björnbär förklätt till hallonlakrits-godis.

Mer träd blad ljus.

Och fåglar som flyttar i oregelbundna formationer. 
Den enda restaurangen vi fått flerfaldigt rekommenderad var förstås abonnerad, helt i linje med alla andra planer denna helg som fallerade. Vi hamnade istället på nån krog där alla locals hängde som hade buffé à la Tysklandsfärja och en ocean av blodiga biffar. Dock mysigt, kan verkligen uppskatta att tvingas ur min vanezon, väljer ju annars restauranger extremt förutsägbart efter ett visst estetiskt schema. 

Efter en middag med fyra sorters potatis och bea (fanns inget riktigt vegetariskt alternativ i denna köttbonanza) korkade vi upp champagne som Mattias fått på sin födelsedag. Fest ju!

Och spenderade resten av kvällen i sängen med kristallglas och högläsning av Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant.

<3 högläsning. 

Det blev morgon och frukost. Innan frukosten gjorde vi ännu en ansträngning att hitta ett sätt att ta oss ut till klinten och kalkstensklipporna, satt med reseappen i gott och väl en timme och övervägde även att försöka lifta. Jag grät lite till pga oförmågan att hantera grusade förväntningar. Men ibland måste en ge upp, så det gjorde vi. Och åt frukost istället; den kom precis som den skulle och blev ej inställd! Dessutom fantastiskt god.

Ostar i stora skivor, lemon curd och jordgubbssylt, bröd, vindruvor och melon, yoghurt och müsli och kaffe och mer högläsning. Och det var en strålande avslutning på ett känslomässigt mkt brant stupande och lyckorusande dygn.

(O-)FÖRÄNDERLIGHETEN

Jag syresätter mitt blod här. Tryggheten som bor i oföränderligheten, fast jag vet förgängligheten; att allt en dag kommer att försvinna. Gammelhund och ljuspilar mellan tallar.  Landskapet är rostigt och övermoget. Björkarna: små facklor, askarna; tak av guldpengar.
Det brinner upp, slungar sina flammor mot himlen innan allt slocknar och läggs under aska.