Jag syresätter mitt blod här. Tryggheten som bor i oföränderligheten, fast jag vet förgängligheten; att allt en dag kommer att försvinna. Gammelhund och ljuspilar mellan tallar. Landskapet är rostigt och övermoget. Björkarna: små facklor, askarna; tak av guldpengar.
Det brinner upp, slungar sina flammor mot himlen innan allt slocknar och läggs under aska.
PORTUGALLIEN / VILDMARKSDAGEN
Mera Portugalbilder i antågande! Det var den fjärde dagen tror jag och solen andades bakom moln just då vilket krävde andra planer än att breda ut sig på en klippa dagens alla timmar.
Men först långsam morgon, frukost i massor, kaffe med påtår, hundgos och läsning i trädgård.
Jag hade på förhand sett ut en nationalpark som hette Peneda Geres och vi kom överens om att denna mulna dag lämpade sig utmärkt för den sortens eskapad. Vi tog bilen och for kanske en halvtimme österut och upp i bergen, upp i molnen.
Stannade bilen, klev ur och kände lite på landskapet.
<3
Mkt kargt och vidsträckt.
Det är lite svårt att uppfatta att det går en djup dal mitt i bilden, det ser ut som att allt är en jämn övergång men så var alltså icke fallet.
Hejhej bästgäng och Joels något eljest alterego.
Emma och Christoffer var oerhört energiska och insisterade på att vi skulle klättra upp till närmsta bergstopp vilket skulle visa sig ta tre timmar. Vi gav oss gladeligen in i uppgiften.
Och tog oss an den något kärva terrängen iklädda alldeles för sköra semesteroutfits.
Som sagt, kanske svårt att få perspektiv på hur stort det här är och typ hur höga dess buskar är, men detta täta och riviga buskage fick vi hukande klättra oss igenom. Allt med informationstexten om att det fanns vargar och vildsvin i nationalparken surrande i bakhuvudet.
Men vi kom igenom buskaget med bara några rivsår och hittade en stenstig! Tappade dock bort Emma och Christoffer på vägen.
Norra Portugal. Alltså.
Sedan kom de två försvunna travande med en stadigt brinnande upptäckareld i ögonen och sprang vidare upp mot toppen.
Bästa ressällskapet.
Sedan nådde vi toppen! Eller, jag vände när det var cirka femtio meter kvar eftersom jag drabbades av höjdskräck. Då hade även regnet brutit igenom molnen så jag väntade lite under en sten tills de andra kom ner, exalterade över den storslagna utsikten.
Vi blev badade av regnet, Joel fick en vandringssnus av Emma och blev mkt lycklig.
Så började vandringen neråt och bakom en krök stod dessa två med de sylvassaste hornen. Vi kunde ej lita på att deras lugn var beständigt utan smög förbi en och en för att undvika spetsning. Vi lyckades, kunde andas ut och gick det sista timmen tillbaka till bilen.
I bilen åt vi kakor och på vägen hem stannade vi på ett litet vinho verde-ställe och handlade.
Och så avslutades den enastående vildmarksdagen med stor pastamiddag och en mycket belåten känsla i magen.
HUNDMAGAR / BAIONA / ATLANTEN / MUSSELFORMATIONER / GULDLACKERADE GATOR
Jag låter inte semesterbloggandet frysa inne bara för att kalendern snart tippar över till september, alla halvfärdigbloggade resor dröjer som en dålig bismak så jag vill helst inte samla på mig fler. Därför kommer här det längsta, men inte sista, Portugalavsnittet:
Tredje dagens första halva spenderades i trädgården. Egentligen fanns det ingen anledning att röra sig bort ifrån den eftersom den var typ edens lustgård. Vi var extremt bleka för att state the obvious, jag slog knut på hjärnan med att läsa Donna Haraways Cyborgmanifest eftersom jag hade läst ut vår bokklubbsbok Stål.
Killtrixning.
Jag och Malin tog en promenad längs ecopistan (vandringsled), fotade en mkt deppig och antik lekplats och pratade relationer.
När vi kom hem hade dessa två gjort om stenbordet till en säng och låg och läste Expeditionen högt. Bara en sån sak.
Sommarluncher av den här sorten kan ju vara något av det mest livsnjutiga som finns. Omelett, caprese, oliver, smörstekt salvia, örtsmör, sallad, rostat bröd.
Popcornhunden hängde med oss, fick lukta på Joels snus och blev omedelbart försatt i stridsberedskap.
Kaffe å så.
Det spelades backgammon. Denna och kanske de fyra nästkommande bilderna har Malin tagit.
Och timmarna gick och kaffekopparna fylldes igen och hundmagar gosades.
Sedan åkte vi på utflykt till Baiona i Spanien. Parkerade vid den finaste balkongen jag sett.
Filt, boll, puss.
Glass var det första behov som behövdes tillfredsställas. Åh kolla dessa fina alltså.
Baiona är en liten kuststad, säkert väldigt turistig lite senare på sommaren. Där fanns ett stort parador som låg just vid havet med en promenadväg omkring, så vi satte av på den.
Dessa musselformationer?! Finaste.
Stannade vid vattnet och Joel badade fast Atlanten tydligen var skärande kall.
På betryggande avstånd från böljans djup.
Och så satt vi där på klipporna och diskuterade Stål en lång stund.
Att gå runt ett gammalt fort.
Fin plats ja.
Hittade bredbent hund.
Pausade vid en basketplan för att konsultera tripadvisor om restaurangrekommendationer.
Men sedan gick vi istället bara längs den lilla huvudgatan och kunde inte avgöra om något tapasställe var bättre än något annat så det blev det som låg finast. Vi satt ute och det passerade någon typ av helgon-högtidsparad (mycket av den varan på denna resa). Det bästa med denna måltid var skålen i förgrunden som var fylld med smält mozzarella och tomatsås. Flytande pizza i stort sett. Positiv upplevelse.
En fin i en bar.
Och så kom regnet och solen genom regnmolnen.
Formklippta träd och LJUSET.
Fick söka skydd för den värsta skuren. Christoffer och Mattias förhåller sig olika till kameror, poserande och seriositet.
Hamnen guldbadades.
Bara att gå och hämta skatten.
Vi gick längs guldlackerade stengator, köpte lösgodis i en butik med grönt ljus och for tillbaka över gränsen till Portugal och huset. Om jag håller reda på dagarna rätt så var det den kvällen vi hade den ro-li-ga-ste charadkvällen någonsin. Om det inte var den kvällen så hade redan så mycket av allt som är det bästa i livet redan rymts.
PORTO episod 3 / den sista
Det blev den sista dagen på den första etappen av Portugalresan aka den bästa resan i life.
Vi åt frukost i lägenheten men bestämde oss för att äta second breakfast på Café Majestic, ett ståtligt tjugotalscafé och ännu mera art noveau.
Det var bara vi samt en handfull vithåriga människor över sextio, som vanligt ungefär alltså. Vi åt beiga saker som halvdecimetertjocka brödskivor med smör och Christoffer åt någon typ av oklara fattiga riddare med vaniljsås och russin.
Sedan skulle vi marknadsturista.
Återigen; ruffig och sliten stad, men oturistig och snäll.
Mycket plastväxter samt vimplar.
Lite ambivalent inför detta med att fotografera folk som arbetar på marknader, tenderar att bli väl exotifierande. Faller ju handlöst för OMG-SÅ-RUSTISKT-SÅ-IDYLLISKT-klichéen.
Vanligaste portugisiska pyntet vad det verkar.
Hur förutsägbart och enkelt det än så är sydeuropeiska marknader alltid ett nöje. Ville handla allt och laga mat i dagar.
Det var någon typ av helgdag denna onsdag så det mesta var stängt. Vi promenerade på stan ett tag till längs gatorna där vi redan lärt oss hitta, väjde för snubbar som försökte sälja gräs till oss och drack mer kaffe för nästan inga pengar. Sedan rullade vi våra rullväskor längs kullerstenarna till tågstationen som skulle ta oss till Huset, men det är en helt egen episod.