Här står jag på en klippavsats som är ett slut och en början, eller kanske bara en förlängning. Nu har vårtermin seglat in i sommarlov, det är en lättnad och en förvirring, som en cirkulerande helikopter i mitt bröst som inte riktigt vet att landa. Brytpunkten var onsdagens utspark för treorna, vi ettor och tvåor hade ordnat en nostalgibonanza, en hybrid av möhippa, melodifestivalen och galej på Hogwarts, en slå-klackarna-i-taket-som-om-det-inte-fanns-någon-morgondag-fest. Det var fantastiskt.
Och det där med att en tredjedel av min tid på teaterhögskolan just passerat hinner inte tillnärmelsevis sjunka in förrän det är vidare. Inatt (eller, ohemult insane in the membrane-tidigt imorgon bitti) går jag upp och vid lunch tänkte jag inshallah landa i Portugal. Först är det jag, Emma och Christoffer i Porto i tre dagar och sedan strålar vi samman med Mattias, Joel och Malin i ett hus i nordligaste Portugal som jag hittade på Airbnb och inte kunde sluta tänka på. Jag tänker att vi ska grilla fisk, dricka kaffe med kanelstänger, dåsa på sandstränder, sova länge, bada i floden som är gränsen till Spanien, prata om life, dricka ljusgrönt vinho verde, läsa ostört, åka på utflykt till atlantkusten och en nationalpark, de andra kanske ska surfa men jag ska nog mest vara pensionär. Och apropå den där surrande helikoptern i bröstet hoppas jag lite på att klyschan ibland måste en åka långt bort för att komma hem stämmer.
EN DAG AV SMÄLTANDE SNÖ OCH FLÄCKIG FÖRFÄRLIG FÖRUNDRANDE KONST
En gång i Berlin när det snöade och sedan började töa, vi åt ännu en frukost med röror i små skålar på ett café med stearinljus och rosor på plywoodborden, fick smältande snöflingor i ansiktet, besökte konstmuseet Hamburger Bahnhof där allt är en gammal tågstation med höga bågar och pistagegrönt kakel, där vi såg stora symmetriska färgfält och skrivbordsskulpturer, ville köpa alla anteckningsböcker i museibutiken, berördes illa av en dokumentär videoutställning om amerikanska militärens sätt att använda sig av datorspel när de utbildar tex drönarförare och förundrades över träd som flyttats in från skog till konsthall och sprayats regnbågsfläckiga. En sådan dag en önskar sig flera av.
OCH SÅ TOG VI BERLIN
Det är ju svårt att tro att personen bakom denna slumrande blogg är vid liv och ibland är med om saker, men jag vill ändå tro att det är så. Till exempel så var jag i Berlin för lite mer än en månad sedan, min första gång där. Efter jul, familjer, saffransoverload, regnsörja, vintergnister, en exploderad vattentank och tidernas mest välkomponerade julbord åkte vi.
Jag och Hanna tog bussen från Köpenhamn en iskall morgon, knaprade någon sorts müslikakor och drack gratisvatten, pratade nästan oavbrutet hela resan förutom sista biten då vi tittade på Pride. Hanna är en person som jag egentligen inte umgåtts jättemycket med fast vi jobbade ihop med Fireflies men hon är en briljant person som besitter de vildaste anekdoterna och är på alla vis spännande, smart och [valfritt positivt adjektiv].
Vi kom till Berlin vid sextiden på kvällen och alltså, kan verkligen rekommendera buss från Köpenhamn. Jag åkte tur och retur för ca 700 spänn och i och med att två timmar av resan är färja så får en vara uppe och sträcka på benen så det räcker. Klimatbra och plånboksbra.
När vi kom till Berlin slog vi följe med en kille med trasiga glasögon och fullskalig friluftsutrustning inklusive minimal kompass. Han skulle åt samma håll som vi och sedan skulle han på kontaktimprovisationsfestival. Knäppt eftersom både jag och Hanna hållit på med kontaktimpro, det är ju inte en så väldigt folklig sport så att säga. Vi hittade tunnelbanestationen, åkte dit vi skulle, vinkade kontaktimprokillen hejdå och sedan skildes även jag och Hanna åt för vi skulle bo på olika ställen. Jag hade varit så noggrann med hela reseplaneringen ända fram till sista sträckan mellan min hållplats och lägenheten vi skulle bo i. Maxime och Agnes skulle komma senare med flyg så det var upp till mig att hitta stället. Hade ingen gps i mobilen, ingen karta och drabbades av ny-okänd-stad-snart-blir-jag-rånad-känslan. Irrade runt och i Neukölln en stund innan jag tog mig samman, fotograferade av kartan i tunnelbanan och trevade mig fram. Lägenheten vi bodde i var långsmal, full av palmstora monsteror och Weledaprodukter. Damen som hade den var rar på gränsen till översocial och hade bäddat till oss på liggunderlag. Detta gjorde sömnen till en felande länk under resan, men en står ju ut.
Ojoj, nu blir denna text väldigt lång märker jag. Ska försöka hålla mig till en mer koncis stil. Maxime och Agnes kom i alla fall välbehållna på kvällen och vi åt fantastiskt indisk mat med livets bästa naanbröd. Nästa morgon var det sånt här väder och det var så sjukt fint.
Vinterstad i sol är ändå svårslaget.
En värld av socker.
Vi åt frukost på Café Engels och alltså, SÅ bra. Åt gigantiska tallrikar med ostar, färsk frukt, perfekt krämig äggröra, grönsaks- och bönröror, nybakat bröd, toast, hemlagad marmelad OCH SÅ VIDARE. Längtar tillbaka så mycket nu. Vad jag älskar ännu mer än frukostar som denna är att hänga med dessa grrrls. Känner alltid att det är vi som är framtiden när jag är med dem.
Vi rullade ut från Engels efter säkert ett par timmar och gick rakt ut till detta vinterlandskap. Tror att det kan vara ett gammalt flygfält, i alla fall en helt öppen yta mitt i stan.
Maxime Hanna Agnes <3
Alla barn var mycket rustika och åkte träkälkar.
Vi åkte in till Mitte och skulle göra staden. Gick till exempel till Waahnsinn där jag köpte både ett par midnattsblå sammetstights som jag använder jämt nu och en supermjuk grå polo som jag också använder jämt.
Gick till Made in Berlin där Agnes köpte ännu en fuskpäls precis efter att hon konstaterat att hon absolut måste ha ha en annan jacka än en fuskpäls, men hon kunde ej motstå en mjuk i leopard.
Det började skymma och vi satte oss på ett mediokert café, vilade benen, pratade och drack kaffe.
Sedan var Agnes och Hanna trötta och for tillbaka till Neukölln för att kolla på film och äta chips. Jag och Max var fortsatt ovanligt energiska, stora doser intryck + långa sträckor promenerande brukar vanligen göra mig dödstrött. Vi gick längs Weinmeisterstrasse och Friedrichstrasse, gick i underklädesbutiker och igenom kitschrustika julmarknader med glühwein och pretzels.
Pelare och discokula.
Och till sist en sväng in på La Fayette-varuhuset som var hysteriskt flådigt och julpyntet utgjordes av enorma rosa flamingos i fuskpäls.
Så kom till sist tröttheten som en ångvält och vi åkte hem, gosade ihop oss med Historieätarna innan vi åt phad thai och sedan somnade tidigt.
JAG STANNADE INTE PÅ MITT RUM FÖR ATT SE DAGARNA GÅ
Det är tredje dagen på ett alldeles nyvaket år, klockan är 06.56 och jag åker genom Berlin med ett skramligt morgontomt tåg. Dörrarna andas pysande när de öppnas och stängs, hela tiden nya platser några sekunder korta möjligheter att kliv av och in i ett annat liv. Har Ásgeir i hörlurarna, jag har fastnat (vems hjärta har inte längtat efter ett nytt Bon Iver).
Sedan i söndags har jag snurrat runt i denna fulsnygga, sofistikerade och smutsiga, fabriksromantiskt explosiva stad av betong, historia och hipsters. Med mina bff's Agnes och Maxime, och med guldbonusen Hanna som också skulle dit samtidigt. Vi har sovit på liggunderlag i ett rum kallt som graven hos en new age-ig dam i Neukölln. Hon bjöd på te och äppelskivor om mornarna, lyssnade på valsång och skapade stolkonst, hade rosenkvartsstenar i dricksvattnet och ametister på skärbrädan för att dra ut tunga energier. Yes. Och det är hon som tagit den här bilden på oss på nyårsafton, duschade i glitter och höljda i fuskpälsar.
Snart kommer det kaskader från jul- och nyårsaftnar, ett överdåd av frukostar och kanske det till och med kan bli en komplett årssummering i år. Senast av alla, på mitt utdragna och sporadiska vis, men det får vara okej. Och du, GOTT NYTT ÅR för tusan, låt oss göra 2015 till ett storslaget år ♥