av saltsvart lakrits och blankt kol

I torsdags gick jag till Saronkyrkans second hand, en Göteborgsklassiker i loppissammanhang. Hysterin är faktiskt helt vild, det var minst hundrafemtio pers i kö utanför när jag kom dit precis vid öppningsdags. Kändes outhärdligt och lätt klaustrofobiskt men jag stannade tillräckligt länge för att hinna promenera runt i lugn och ro trots trängsel. Plockade på mig böcker, röda värmeljusstakar i glas, en fantastiskt skjorta i smaragdgrönt thaisiden och en nödvändig ny stekpanna. Men finast av allt var ändå den här löskragen.

Måste vara handsydd och ha ett par decennier på nacken. Så fantastiskt välsydd i blankaste materialet och små svarta pärlor. Glamourös, gothisk, drömsk.

Ett litet konstverk värt att få följa med ut på alla tänkbara äventyr, som kronan på verket ovanpå alla rundringade överdelar i min garderob. Till dess får den dela galge med en volangstinn sextiotalare som är som en trädgård i socker och karamellfärg.  

tusentack & en kjol på den snygga sidan av fulsnygg

Först och främst vill jag helt överväldigad tacka för responsen på förra inlägget, helt otroligt. Så mycket systerskapspepp, uppmuntran och kloka ord. Det svider att flera av er verkar känna igen sig, men jag hoppas det betyder att diskussionen hålls levande och fortsätter. Så kan vi fortsätta prata om normer och strukturer omkring oss som bryter ner och begränsar, göra varandra modiga. Som grädden på nosen länkade världsbästa Hej Blekk till mig i en text på samma tema, läs den! Hon är alltid oerhört skarp och smart i sina feministiska analyser. Blir så motiverad att skriva fler texter av den sorten när det får ett så fint mottagande. Vill verkligen att göra det, skriva om det viktiga, värkande angelägna. Men de texterna tar mer tid och arbete än andra sorters inlägg, så jag fortsätter blanda, men hoppas ändå kunna uppbåda någon sorts kontinuitet. Återigen, TACK för att ni är så himla bra.
 
Nu till en helt världslig sak.
En kjol.

Som jag hittade på en ladugårdsloppis där jag och Mattias svängde av på väg hem från Österlen i somras.Var mycket tveksam till den men den har kommit att bli en kär garderobsinvånare. Så fulsnyggt fin i sin superkorta modell, sin märkliga stretchiga manchesterimitation, beige mocka och ulliga tartanremsor.

Ganska roligt att det är en Dolce och Gabbana junior, vet ej om detta ska ses som creddigt eller genant. Roligt nummer två, som måste nämnas i sammanhanget, är att Mattias hade ett fanzine back in the days som skulle skriva om detta ej helt okända varumärke, som dock inte var så välkänt då. Det uppstod osäkerhet kring vad det obskyra italienska märket egentligen hette, och så fick det bli Dolce & grabbarna. Låter som ett gäng härliga grabbar som inte kunde bestämma sig om de skulle satsa på att gräddglasstillverkning eller pojkbandskarriär, så de körde på båda.

Mina drömmars kjol.

En gång några veckor sedan gick jag in på Tradera och sökte på "ull" i kategorin kläder pga bästa materialet, särskilt för kommande vintertid. Så dök det upp en auktion som skulle gå ut om tre minuter, en Minimarketkjol i den optimala modellen, kortkort, a-linjeformad med finaste detaljen med väck och knappar. Jag som aldrig lyckats hitta den där Svarta Kjolen som kan agera garderobens universalplagg la ett bud och kammade hem kjolpärlan i sista sekund. Nu tänker jag ha den på mig i princip alltid. Antalet klädkombinationer den möjliggör! Ah - som att se in i oändligheten. Igår promenerade jag och Jenny igenom kolonilotterna i Majorna (är hemma igen, så skönt) och jag premiärposerade med den bland äpplena. Med grå ulltights (mycket ull going on nu), beiga höga strumpor, kängor, finaste collegetröjan i gränslandet mellan grå och lila från Julian Red och en förgylld cykel på bröstet. 

jag vill gå hem nu

Jag börjar längta hem nu, riktigt, sådär som ett litet pipande hål i hjärtat där det drar kallt. Det är så mycket som är fint med att vara här; att följa årstiderna in på skinnet med åtta timmar utomhusarbete om dagen, djupgående samtalssessioner med rara päron, ljuset mellan ekarna, den välförtjänta tröttheten om kvällarna osv osv. Men nu vill jag till min lilla hamnstad, till mina två oslagbara finsambos, till kaffebarerna, Majorna, hemmet som är vårt, som är mitt. Idag var en tung dag, främst muskulärt ( SÅ tungt med blöta löv, skojar ej). Men så gav mig loppisen i trakten i alla fall ett gäng väldigt fina mönstrade strumpor, troligtvis sextiotal, helt orörda. Och det är ju inte fy skam faktiskt.