DET HÄR ÄR DITT LIV NU, DET ÄR HÄR DU ÄR

Lägenheten jag och Mattias slagit ihop oss i är en av de finaste jag sett och tveklöst den finaste jag bott i. Sådär så att en skäms lite, blir avundsjuk på sig själv och får tacksamhetssvindel samtidigt. Den har en märklig, nästan v-formad planlösning, många irrationella vinklar och sovrummets ena vägg är välvd eftersom den är belägen i en tornliknande del av huset. Det håller på att bli ett hem och det är redan en plats jag är mycket fäst vid. Det hela är inte färdigt än och det är känns lite för nytt och hemligt för att exponeras i sin helhet, men tänkte vi kunde kolla lite på några detaljer:

Vardagsrummet lyses upp av denna ljuskrona med löv på.

Ena väggen är täckt av ett hyllsystem som Mattias byggt. 

Tavlor, böcker, växter, tjusiga askar och varghuvuden som Lisa slöjdat som spejar ut som små galjonsfigurer. 

På en vägg hänger denna hylla som morfar gjorde som barn. Den bebos av en glittrig bulldog och under sitter tre fotografier av Anna Clarén.

Överst på farfars hylla står denna tweedklädde herre, min feministbibel och ett gäng ljudböcker + Angels in America.

En minibok av Den fula ankungen, pennställ, musikbiografier och ett tårtfat med smycken.

Mattias har ett rätt enormt lager av glossy mags och vinylskivor.

Och en rätt gedigen samling av mattor också.

I sovrummet finns röda sammetsgardiner (dock mycket mer mörkröda och inte så neonaktiga som här på bilden), växter, högar av böcker, plåtburkar och små eiffeltorn.

Och den här vingliga drömlampan.

I köket har vi saker ovanpå köksskåpen, som en snirklig köksvåg och murgröna.

Pelargoner och ännu ett eiffeltorn i fönstret.

På en hylla står min Mon amieservis, en plåtbricka med brudar på, fina fat och kökshanddukar.

Och på det blå köksbordet väntar två små basilikakvistar på att få växa upp till stora plantor.

GENOM SÖMNEN VIA KAMPEN TILL LJUSET (FÖR OSS SOM KAN VÄLJA)

Det blev så väldigt tyst här. En tystnad som en följd av en skola som slukar i stort sett all min tid energi och kreativitet, allt det nya som fortfarande är nytt. Och valet. Sorgen. Åtta år av blå regering som monterat ner så ofattbart mycket trygghet och försatt så många människor i odrägliga livssituationer.  Som genom det berett väg för ett parti som gör oss till en del av det allt mer fascistiska Europa. Som i sin tur bereder väg för den allra värsta sortens öppet militanta nazister.
Det är så många som skrivit så mycket bättre analyser av det här än vad jag kan göra, till exempel den här. Men jag tänkte skriva lite om var mina tankar rör sig nu när den första vågen av apokalyptisk ångest och akut politisk depression ebbat ut något.
Alltså. Det är bara så att vi inte får tystna nu.
Vi som har priviligierade kroppar, vi som inte står i den direkta skottlinjen för fascismens framryckningar, vi som har ett val att kämpa eller inte, vi som kan gå härifrån. Just vi måste stanna kvar och vi måste fortsätta eller börja om, resa oss eller skrika högre. Det finns så sjukt många som redan kämpar och så många som inte kan välja bort kampen, som får känna på rasismens konsekvenser omedelbart. Detta är en uppmaning till mig själv och andra som har privilegiet att kunna välja. Först kanske: att behandla frågan som nog maler i mångas magar nu; vad kan jag göra? Var riktar jag min frustration/trötthet/vrede?  Och jag tänker på alla som går runt med den frågan i sina kroppar och jag tänker på vilken kraft den innehåller, tänk om den viljan skulle mobiliseras. Vi som har ett val behöver hitta våra former för motstånd, för antirasism och en annan sorts värld.  Att inte försvinna bort i sömn och förträngning, normalisering uppgivenhet. Vår tystnad är deras största vinst. För mig försöker jag göra den här tiden till en tid då jag funderar och diskuterar kring vad aktivism är och hur jag kan verka i mina sammanhang. På skolan, i samtal, i demonstrationer, i NGO’s. Kanske handlar det också om att omförhandla bilden av vad aktivism och vad en aktivist är. För nu är det nog så att vi alla måste dra in ny luft lyfta blicken och fortsätta. Alltså there’s no way to go but on och vi kan väl hjälpas åt att tänka ut strategier? Det finns vägar ut och framåt.  

(Här är en hård, skarp och mycket bra text som i alla fall gav mig en spark i rumpan, på helt rätt sätt)

VI BEHÖVER INTE FÖRGÄVES IGNORERA VARANDRAS OFRIHET FÖR ATT SJÄLVA FÖRSÖKA VARA FRIA / VI BEHÖVER INTE BYGGA VÅRA LIV PÅ RUINER AV ANDRAS

Vi sover dåligt. Vi rycker i sömnen och drömmer om nazister och apokalypser. Det är världen som tagit sig in i våra nätter och blodomlopp, det är alltings tendens att gå absolut fel som känns. Vi är oroliga för fyra år till av förstörelse. Livrädda med stänk av förhoppningar.
Idag röstar vi för solidaritet, hopp, jämlikhet, social rättvisa. Min tilltro till vårt politiska system sviktar, jag önskar systemet var annorlunda, jag önskar mig helt andra premisser än pengarna och patriarkatet. Men jag röstar för det som ger en skärva hopp och en glimt av visioner för vanmakten står oss upp i halsen nu. Klarar inte fyra år till av klimatförnekelse, utförsäkring, nedmontering av de sociala skyddsnäten, privatisering, total trötthet och brist på radikala åtgärder mot fascism sexism och det här samhällets allmänna förfall. Jag upprepar en annan värld är möjlig även om det inte känns så, jag tänker på Athenas ord om en annan värld ska vara möjlig är det vårt ansvar att förverkliga den, ingen kommer att göra det åt oss. Vi lever inte i den bästa av möjliga världar, de som talar om för oss att det är så är de som själva tjänar på att vi ska tro det. Jag röstar rosa för jag vill ha F! i riksdagen, jag vill ha deras otålighet, deras antirasism och deras feminism som prio ett, jag vill ha dem som den feministiska glädjedödaren i plenisalen, för att styra om diskursen, för att förhindra att den intersektionella feminismen förpassas till parenteserna. Den här världen känns så outgrundligt hopplös men F! har gett många nytt hopp. Jag röstar rosa för att F! skulle kunna förhindra SD’s vågmästarroll och ge det rödgrönrosa blocket egen majoritet. Jag personligen är mer vänster, uttalat socialistiskt och antikapitalistiskt lagd och det önskar jag att F! var också. F! ger inte svar på allt, men jag vill ha dem där.
Politik är mycket mer än valdagen, det är gräsrotsrörelser, ickeparlamentariska krafter och aktivism, samtal, attityder, konst, möten, vardag. Det är där en kan få verka konkret och ha makt att påverka så det märks. Där finns så mycket kraft. För det är svårt att känna något annat än sin betydelselöshet i detta system där makten är så långt borta och där ekonomin som är som science fiction styr över människor. Men vi är folket, vi har våra röster. Så nu använder vi dem. Och det tar inte slut sedan, om det går åt helvete nu går vi inte och lägger oss, då reser vi oss. Då reser vi oss. 

YSL- SKÄRPET & TRÖTTHETEN

En söndagsoutfit kommer lastad. Nu när det är teaterliv från arla morgon till sena eftermiddagen är det också teaterliv från topp till tå, dvs enbart bekvämt och alls ej fashionabelt. Det är skönt förstås men ännu roligare då att få ha på sig sina vanliga kläder. Som det här; marinblå ridbyxor, gräddvit sidenskjorta, sommarskor, fiskbensfläta och YSL-skärp som jag utgår från är fejk eftersom det kostade tio kronor på en loppis (eller så är det jag som gjort världens fynd). Hur bloggen ska gå ihop med detta nya liv förstår jag inte, jag som redan är drottningen av sporadiskt bloggande kan inte se någon ljusning i sikte. Skolan är hela dagarna och jag är trött som ett barn eller en pensionär om kvällarna. Inte så mycket kreativitet eller ork över. Det är att stå rakt under ett vattenfall av intryck, att flämta dra efter andan, försöka se klart och hålla sig upprätt, svepas med i strömmen. En högintensiv bergochdalbana och det börjar långsamt gå upp för mig att nu sitter jag här, denna turbulenta färd är min i tre år framåt. Skolan ger mig andnöd och stråk av lyckorus, det är ett privilegium jag knappt har ord för men jag blir också frustrerad över tröttheten och är förvirrad av allt det nya. Ikväll är det thaimat och highschoolfilm i sängen, det verkar vara det enda rimliga.