ENGELSK KONFEKT SOM SPRINGER

Det är ledig dag och det är guld värt, klockan är två och jag har inte ens gjort mig i ordning än. Att få släppa rutinerna och schemat ett ögonblick. Jag har varit oerhört förkyld i över en vecka, tappade rösten i lördags och den har varit som en trasig tågvissla tills nu då den långsamt tar form igen. Min röstlärare säger till mig att hålla käft utanför repetitionerna men jag kan förstås inte hålla mig. I övrigt tänker jag på: att det går att åka färja Danmark-England nu och att det går att åka tåg Malmö- Berlin för 333 kronor, att vänstern borde genomgå en rejäl grafisk makeover och sluta upp med sin nostalgi, vilka kläder jag ska ha med mig till Portugal (för om mindre än en månad åker jag och ett magiskt crew just dit), hur tusan min ekonomi ska hålla sig på benen i sommar, the precariat-ized mind, det här med skådespeleri och vilka färger jag ska ha på bloggen. Och så har jag ett par nya skor, de snabbaste och färgintensivaste jag någonsin haft. Det går att välja sina egna färger på vissa modeller hos Adidas och jag tänker inte ens berätta hur mycket tid jag la på att bestämma mig för den här kombinationen. Orimligt. Det tog en massa veckor innan de kom på posten, men nu går vi omkring tillsammans hela dagarna. Tillåt mig att presentera:

Glada va! Balla va! Snabba va! Jag har även lyckats dra på mig en krispigt bronsfärgad solbränna som ni ser, är så redo för avklippta 501:or och beachhäng.
Nu ska jag och mina skor ut och gå till havet.

SOM EN DÅLIGT GLASERAD MUFFIN EGENTLIGEN (OCH OM EN PÅSK MED FLERA HEM)

Körsbärsblommorna har sedan länge regnat ner i rännstenen, kastanjeträden vecklat ut sina blad i sin fulla längd och jag förstår inte längre vad klockan är för tiden är i maratonform och springer mycket snabbare än mig. Skolan är tiotimmarsdagar (där vi jobbar med den här och den här scenen) och motsträviga utmaningar, tvivel och trötthet, naturalism-overload och stundtals magi. Jag är: i förväntan, sommarlängtan och ständig social stress, ständigt bakvatten och ständig konflikt kring livsprioriteringar. Det verkar inte finnas något enkelt svar, kanske hinner jag ikapp till sommaren, om ett år eller aldrig. Kanske måste jag på allvar omvärdera och erövra allt på ett nytt sätt för att slippa se tillbaka och tänka "VARFÖR all denna ältande ångest?". Drömmer om att det här skulle vara en plattform för filosofiska betraktelser, feministiska politiska analyser, populärkultur och satir, långa tankar, kritiska reflektioner, allt överdraget med en glasyr av överdådsfrukostar, sidenbyxor, tenniskjolar, motljus och la dolce vita. Nu är det liksom bara glasyr, fast en kladdigt söndersockrig som har spruckit och i stort sett fallit bort, lämnat ett sorts ingenting efter sig. Och mitt behov av att förklara och ursäkta detta verkar oändligt.
Det jag egentligen skulle göra här var att trycka fast en bit bortfallen glasyr och berätta om min påsk, så nu gör jag det: 

Första dagen på ledigheten var jag kvar i Malmö med Mattias, inte så vanligt för oss att ha en heldag ledig tillsammans. Vi cyklade till Moderna och såg Nils Dardel-utställningen, han med Den döende dandyn.

Tyckte så himla mycket om det, det var en drömskt dekadent smällkaramell. Älskar kidsens stil på bilden till höger, inte helt olikt hur jag tänker mig sommarens klädnader.

Vi cyklade och letade efter en vintagebutik som tyvärr visade sig ha stängt, men där låg istället ett café där vi slog oss ner för att käka veganburgare av mungbönor. Mycket bra krisp, min bästa veganburgare hittills. Gosade med en extremt gullig hundvalp också men den vågade jag inte fota.

Sedan åkte vi till Kallis! Eftersom en stor del av upplevelsen med Kallis handlar om att få hänga i ett separatistiskt rum med bara kvinnz och vara obrytt naken så delade vi upp oss för att mötas upp efteråt. 

Det var lika bra som kallbad alltid är, en är ny och utmattad och glasklar efteråt.

Det blev nästa dag och jag satte mig på en buss till Göteborg som var saltkysst solkysst och hur välkomnande som helst.

För att hänga med bästa Max. Vi satt först ett par timmar i solen på en uteservering och gick sedan direkt för att premiärglassa.

Snart flyttar de ut från kollektivet så det var en aning vemodigt att vara där och veta att detta hem, som inte är mitt hem men ändå är det, snart är oåterkalleligen borta. Men mest av allt var det bara fint, kul och vilsamt att vara där.

Hanna och Norea passade detta moln till hund, han hette Malte och hade fel på stämbanden och väldigt mjuka öron.

På påskafton dukade vi upp till pangfrukost. Det blev amerikanska bananpannkakor och äggröra (som blivit ett stående frukostinslag) plus allt det andra.

Det var allt jag kunde drömma om.

Hanna och Malte <3

Det var inte så varmt men ändå så fint att det var omöjligt att stanna inne så vi gick ut och slog oss ner på baksidan av huset där utsikten är väldigt, väldigt Göteborg.

Mattias hade kommit efter från Malmö och Maxime gjorde Bloody Marys till dem som kanske blev lite för mycket som en stark tomatsås.

Men ändå sjukt fint att kunna sitta ute överhuvudtaget.

När en nu är i Göteborg så är ett häng på Hagabion obligatoriskt. Vi promenerade över kullen där några hus bytt färg och kvällssolen målade allt i technicolor.

Körsbärsblommen. 

Och att hänga på ett ställe som också är som ett hem. Jag åt tempeh med jordnötter, nudlar, broccoli och massa annat kul. Det var förstås strålande.

Kvalar tveklöst in på topp tre saker jag saknar med Göteborg.

Påskafton var tydligen en trött dag att gå ut på för det var rätt tomt överallt. Men vi hamnade på Folk där vi mötte upp Max och Hanna och drack surt naturvin tills kvällen kändes färdig.

Så blev det söndag och jag och Mattias åkte till landet. Skulle hänga med familj och bli tjugofemårsfirad i efterskott. Det promenerades, lagades halloumiburgare, glufsades biskvier, gosades med barn och djur och så fick jag en rad utomordentligt fina presenter. Till exempel en slöjdad träkanin med klänning och rörliga armar, Marimekkohanddukar, resebidrag och en plånbok som mamma lyckats beställa från Etsy.

Hängde med två av mina extremt gulliga syskonbarn, här är Ville som klär fantastiskt bra i min gamla prinsesskrona. 

dunläs.jpg

M är så himla allergisk mot Imse så han fick ta sin tillflykt till det kalla ute titt som tätt.

Men att vara ute var ändå det bästa tänkbara. Och nu när jag är lite som en urvriden disktrasa och dessutom just sett Kobras avsnitt om staden och landet längtar jag dit ännu mer.

DEN BÄSTA FÖDELSEDAGEN/-NATTEN

Förra lördagen slog min ålder nya rekord och kammade hem en kvarts sekel. En vag punkt i framtiden som jag länge dragit mig för att besluta vad jag skulle göra av, hur fira, hur kombinera storslagenhet med whatever-attityd. Såhär blev det tillslut och jag har ju redan i rubriken avslöjat att resultatet var av det goda slaget:

Morgonen började med uppvaktning av denna superperson.

Vi skulle äta brunch senare så han gjorde bara en "lite spartansk" förfrukost med ägg-/selleri-/purjolöksknäckemackor, smoothie och kaffe.

Mandelwienerbröd och morotskaka med de exakta proportionerna mellan glasyr och kaka. Slår en upp spartansk i ordboken är den denna bild som dyker upp.

Pakethög!

Som om det inte var nog med att jag tur och ordning hade funnit en mycket fin skjorta, en Amanda Svensson-bok och Hello love av Charlotta Cederlöv (som absolut måste bli nästa högläsningsprojekt) så innehöll det sista paketet jordens finaste solglasögon. Ett par Sunbuddies i spräckligt mönster, så olika de skrangliga fejkraybans jag spenderat mina andra somrar i.

En lyxsak jag aldrig skulle skaffat till mig själv men som var sjukt fint att få.

Och så blodröda ranunkler till det.

Redan här var dagen och vibrerade uppe på sin höjdpunkt. Vi klädde på oss för att ta oss an världen utanför.

Det vill säga Stadsteatern som hade kostymutförsäljning eftersom det var teaterns dag, passande nog.

Det fanns sådana här typer av teatrala kreationer men jag och Mattias lyckades ändå fastna för plagg av enbart svart ull. 

Som den här kavajen från Doktor Zjivago. 

Med sex stycken nya prima garderobstillskott i en svart plastsäck cyklade vi mot nästa anhalt.

Som var Systrar & bröder där Emma hade paxat ett bord för oss.

Inte nog med att denna punkiga ängel satt där och lyste och ville dela min födelsedag, hon hade även med sig present.

Och ett kärleksbrev. På framsidan hade hon skrivit ut en sms-konversation från när vi kom in på scenskolan och var helt energidränerade, chockerade och svinlyckliga. Vi hookade upp den där avgörande natten över en pizza och sedan dess har vi inte släppt taget.

<3 <3
Vi åt frukostbuffé i flera omgångar tills magen sa definitivt stopp och då drog vi oss hemåt i maklig takt och ordnade med ett och annat ärende på vägen.

Senare på kvällen skulle jag och Paula som fyllde år två dagar senare ha fest och eftersom vi båda går igång på att fixa dona pyssla pynta så var det lite att göra. Som att baka snickerskaka, en överlägsen sötsak eftersom den också är salt.

Jag vankade runt hemma och fixade och hade det så himla bra men märkte också hur svårt det är att acceptera att saker bara är bra, att det faktiskt var helt molnfritt och bekymmerslöst och lyckligt just denna dag. Det känns som att det kommer slå tillbaka, straffa sig, att det måste vara något som är fel. Det är underligt. 

Men den angstiga förnimmelse och iakttagelse tog i alla fall inte över utan höll sig i bakgrunden. Jag och Mattias fortsatte med att baka pizza till kvällen. Har hittat en pizzeria där en får köpa färdig pizzadeg, för oss lata eller med dålig framförhållning. Fick köpa tre degklumpar för 10 kronor, WIN. Only on Möllan.

När allt var klart (ca 2 timmar senare än beräknat förstås), lastade jag mig själv full av kassar och plåtar och gick några nummer längre bort på gatan där Paula bor (Malmöavstånd 4ever). Där var hon och hennes roomie samt två systrar i full gång med att fixa resten av festen. Som denna cheesecake.

Några dagar tidigare hade vi varit i Malmös eget kitschmekka Partyland, ett tokkommersiellt syntetiskt kalasparadis som framkallar en underlig och mycket intensiv känsla av äckel-möter-eufori. Där finns allt ifrån banderoller av rosa bebisfötter och Frozenkonfetti, till hyllmetrar av piñatas, ballongvalv och tårtdekorationer. Vi gick därifrån med väldigt mycket ballonger.

Men grädden på moset kronan på verket var denna rosa heliumdelfin. Säg en fest som inte skulle piggas upp av denna.

Paula hade fixat drinkhörna.

Två av systrarna.

KOLLA HUR FINA.

Födelsedagspinglor och rosa delfin.

Och så kom det folk som sjöng i stämmor och som gav oss Fucking Åmål-affischer och chokladdjur och tog vardagsrumsgolvet i festlig besittning. 

Alex hade stukat foten gul och blå på en rörelselektion och lajvade därför Richard III-fysik hela kvällen (ursäkta teaterintern referens).

Vi fick varsitt partykit som tex innehöll sådana här discokulor ficklampsformat.

Sedan var det hemmafest på det bästa sättet, det bara pågick tills klockan slog om till sommartid och vidare, det blev senare och ljusare och en nästan osannolikt lovande början på ett nytt år i livet.

GRÖN LÅTSASMOCKA & ETT RÖTT ÖGA

Denna mörkgröna magtröja med tryggknappar fann jag på Humana, eller om den fann mig. Oavsett: ett utmärkt tillskott till min blygsamma croptop-samling. Jag vill ha på mig den ofta, till exempel med skor som smutsvita traktordäck, a-linjekjol i svart ull och stjärnörhängen. Den här dagen hade jag även en härlig ögoninfektion som la sig som en röd dimma över vänsterögat. Idag är det fredag och min sista dag som tjugofyraåring, jag ska se premiären av Svenskjävel med bästa Bianca i huvudrollen och äta finmeze. Imorgon är jag äldre är någonsin, det ska firas och det med besked!