amputation parts / enter the crypt / take yourself apart and put yourself together / the monumet / monumentet/

Är i Östersund och gör detta. Arbetsbubbla 100%, vet ingenting om vad som händer utanför Gamla tingshusets väggar. Jobbar precis hela tiden förutom en stund idag när vi badade i en femtongradig Storsjön, torkade oss med t-shirtar och värmde händerna över en övergiven engångsgrill. Om du är i Östersund och vill vara med om intensiva, obegripliga, noisiga, banala, intima, långdragna, gore-iga, teoretiska, oförlösta, våldsamma, gulliga, sömniga, ineffektiva och begärliga saker i ett cirka fyra timmar långt allkonstverk så tycker jag du ska komma. Det är gratis, en får komma och gå som en vill och en får fika hela tiden. 

VID SIDAN AV AMPUTATION PARTS, DÄR I SKOGEN

I sommar är jag medskapande i Amputation Parts, ett performanceverk och det kanske mest utmanande projektet jag gjort. Omfattande, komplicerat, som ett intellektuellt triathlon och ett groteskt roligt labb. Vi gjorde ett miniresidens en vecka i Fengan där vi började varje dag med youtubeyoga på stickigt trägolv i en gammal fönsterateljé, gick via filosofiska intrasslingar och rundgångar, dramaturgiska uppror, genom degiga ritualer, fuskblodiga bad och stympade fotograferingar. Är SÅ glad för detta assvåra svinroliga uppdrag. De få timmar vi inte ägnade oss åt detta så låg Fengan och Grimsheden där i pittoresk kostym; som syskonbarn bakom en vinjett av ängsblommor, överflödet av blåbär under tallarna, smultron för tusen bullerbystrån, en natt på det finaste nya vandrarhemmet, träkaniner i prinsessklänning och florsockrade nyponrosor (vem gör ens nåt sådant).

att bära mina bördor

Förra veckan var jag i Berlin och är nu landad på Gotland just när de andra turisterna packar sig härifrån, stränderna glesnar och stället där en kan överhöra gamla Lundsbergselever och köpa överprisade potatisrätter tömmer sina barskåp.
Mer om Berlin sen, tänkte bara visa vad jag fick med mig därifrån. I fem år har jag snedvridit min rygg genom att ständigt kånka runt på denna satchel-väska, fin förvisso, men  förfärligt oskön. Har letat ryggsäck i säkert ett år men inte velat ha en Sandqvist och inte haft råd men andra jag tyckt om. Berlin däremot levererade! På Voo store hittade jag denna ryggsäck från Essl, och den bär jag allt i nu:

Visst har den samma friluftsvurmande retrolook som märket jag just vände mig ifrån, men den är så otroligt fint sydd, har en klar djupblå färg och ljust ljust läder, tycker så himla mycket om den. Dessutom sitter den skönt, är mkt rymlig och kan bära massor av böcker, gympaskor, dator och matlådor. Så födelsedagspengarna jag fick till en ryggsäck för fem månader sedan och som sedan länge är förbrukade på annat kom äntligen till användning.

OCH NÄR DU TRODDE ATT DET INTE KUNDE BLI VACKRARE

-> tillbaka till Portugal. Har ju hela huset-historien kvar, den viktigaste. Det var en onsdag och jag, Emma och Christoffer åkte tåg från Porto. På perrongen mötte Phil oss, den rara personen som tog hand om huset, höll på med permakultur, bad om ursäkt när han inte behövde och talade bedårande brittisk dialekt.

En knäpp sak är att jag inte har en enda bild på själva huset och knappt inga bilder inifrån heller. Så väldigt synd. Om jag får pengar någon gång ska jag köpa ett vidvinkelobjektiv, eller i alla fall något som inte är ett porträttobjektiv. Oh well. Phil visade oss runt i huset och vi bara gapade, utbrast i hysteriska fniss och upprepade ohmygodohmygodohmygod pga så överväldigade. Jag var orolig innan resan att de stylat bilderna på huset för väl eller fifflat med informationen, att besvikelse var att vänta, att förhoppningar skulle grusas. Men nu stod huset där och var mer lysande, större, hade fler rum, skrymslen, loft och persiska mattor än jag kunnat föreställa mig. En Alice i Underlandet-trädgård och floderna som sjöng rakt in i sovrummen. Allt lyste. 

Vi gick ut på promenad i den lilla byn.

En av de två floderna som fanns i närheten, den mindre. 

Och här är Minho, den större floden som utgör gränsen till Spanien.

Vi var alldeles själva där och Emma och Christoffer badade. Så mycket Tom Sawyer-life över denna plats. 

Så smög vi upp och spanade in i ett ödehus och väntade oss äventyr. Det blev inte så mycket mer än att glutta in genom dammiga fönster in på betongsäckar och byggdamm men vi fick smyga Tom Sawyer-style i alla fall. 

Så handlade vi mat och på kvällen kom Joel och Malin äntligen. Det blev torsdag och grader över 25, barfotafrukost i sol. Jag åt en yoghurt med lemoncurd i botten som jag sent kommer att glömma.

Som om huset inte redan innehåll livsfarligt hög koncentration livskvalle så hade Phil även fyra hundar som kom ner till oss på morgonen och ville ha mesta möjliga gos. 

Tydligen ville han egentligen skaffa katt för att hålla undan mössen på gården men hade istället fått en familj hundar (alltså en mamma-pappa-barn kärnfamilj) på halsen samt en valp. Desto bättre för oss.

Faktum är att Malin just varit tillbaka till Portugal och adopterat denna bedårande!! Alla blev kära i henne och Phil hade egentligen inte möjlighet att behålla henne så det var ju den mest lysande plan i världen. Hon heter Livia och är som en liten supermjuk prärievarg. 

Efter lång frukost och hundgos åkte vi på marknad i en lite större by intill och köpte massor av grönsaker, fisk, bröd och oklara kakor som var som trolldeg med glasyr på. Sedan kom Phil förbi och frågade "om vi ville följa med till Spanien och bada". Spanien låg alltså tio minuter bort och han visade oss ännu en flod. Vi simmade och drogs med i strömmarna och det var ÅH. 

Denna morgon hade dock följts åt av panikstress då Mattias som skulle ta sig med tåg från Bonn i Tyskland till Bryssel och flyga därifrån satt fast på inställda och försenade tåg. Jag höll på att gå under av stress och scenarion att han aldrig skulle dyka upp men han hann sitt flyg med några minuters marginal. Tack och lov för det va!!

Tillslut kom han och det var så jäkla fint. Vi hämtade honom i närmaste samhället och for hem och visade honom huset. Han var också överväldigad.

Det kom en till hund, grannens hund som hette popcorn på portugisiska. Hon blev slagen av sin ägare vilket märktes för hon var så otroligt underdånig och liksom kröp baklänges när en ville hälsa. Men när hon förstått att vi bara ville gosa blev hon mkt tillgiven.

Resten av dagen förflöt nog mest såhär. 

<3

Emma övade på beslöjad-blick-i-fjärran när kameran kom fram.

IPhil hade burit fram en grill åt oss och så satte middagsgörandet igång. Jag och Mattias fiskfixade, vi hade köpt dorada som vi fyllde med massor av örter, citron, salt och hällde vitt vin över. 

Detta gäng. Denna middag.

Det blev helt tyst när vi började äta. Seriöst en av de bästa middagarna i livet. Fisken, citron- och myntasås, bönsallad, mozarella- och nektarinsallad. Och så förstås; platsen, personerna, värmen, allt det där som sammanföll.

Christoffer.

Malin.

Vi provade hur jag skulle se ut i page. Som en fransk bibliotikarie. Är ej redo att ta det steget i livet.

Sedan HITTADE vi ett vardagsrum som vi hade glömt bort. Där blev vi kvar till natten och spelade ett gammalt brittiskt TP där varannan fråga handlade om cricket .