Sommaren snurrar fort & min examen är plötsligt tre veckor bort, juni smälter i solsken & skyfall. Jag och mitt 25-kilosbaggage har rört oss över Tyskland, Tjeckien & nu tillfälligt (allt, tillfälligt) landat i mina föräldrars hus, i mina föräldrars trädgård, i min barndomsby. Fotograferar mer nu men är än mer upptagen med att ta igen sömn, gå i terapi över Skype, upprätthålla distansrelation, skriva in mig på Arbetsförmedlingen & uppdatera cv-sidor, genomgå bootcampliknande emotionella processer, plöja säsong fem av Orange is the new black och gråta till varje avsnitt, gosa med en gammal hund som knappt orkar gå längre, ligga på magen på en gul filt i gräset och färdigställa en uppsats som bara blir länge & längre, vara bakis av antihistaminer, köpa fler tågbiljetter till fortsatt fläng, cykla till höjder varifrån en kan se mina käraste ängar & sjöar och faktiskt sova hela nätter för att den här platsen gör mig lugnare än jag varit på länge. De här bilderna är ifrån tio dagar i Gießen som började i solförmörkelse, slutade i soluppgång och sedan avbröts av taxi, perrong, avsked, tåg, flyg, omständigheter av helt fel material. Men efter det hände flera bra saker & jag vill verkligen tro att jag är på en avsats som leder uppåt & framåt, till något lite ljusare, lite tryggare, lite mindre likt en jordbävning.
PEACH PARTY
Selfiedax!! Det är sånt en kan ägna sig åt när en övertygar sig själv om att en har sommarlov och inte bara är vanligt arbetslös. När en behöver ett enkelt och pastellfärgat avbrott från bråddjupa existentiella processer, framtidskval & uppsatsskrivande. Jag vet inte om det är faktumet att jag ser Twin Peaks för första gången (popkulturell bakläxa på mig, huvaligen) & att alla tjejer där är pyntade i persikofärg eller den generella trenden, men det enda jag vill ha just nu är persika från ögonlock till läppar. Och när jag är i Tyskland som nu får min necessär alltid nya tillskott eftersom smink & hudvård är så mkt billigare här. Så då kan en pensla sig med persika & aprikos över hela fejan & sedan ta bilder på det.
DEN SISTA DAGEN
2 juni 2017 är ett datum som existerat som en suddig antydan vid horisonten sedan våren 2014 då jag kom in på Teaterhögskolan i Malmö. Datumet som markerar slutpunkten för det som jag nu resten av mitt liv kan referera till min scenskoletid. Håhåjaja. Den dagen var för tio dagar sedan, och den blir väl mitt första häng-med-på-min-dag-inlägg på cirka ett år? Jag måste säga att min ihärdighet som dålig bloggare är snudd på imponerande. Nåväl. Det här var min utsparksdag, en sista excess i uppmärksamhet & firande innan den hårda verkligheten tar över:
Jag sov hos Paula & Calle och på morgonen slogs jag & Calle över vilka låtar vi skulle peppa igång till, blev såklart mest Britney pga vårt gemensamma anknytning till henne. Sedan promenerade vi genom Möllan, tjusklädda så folk kastade uppskattande & undrande blickar.
Bar blommig kimono eftersom det är det plagg som med störst säkerhet försätter en i lämplig glamourös känsla.
Poserade och "övade" vår version av Vit päls låt Kärleken bryr sig inte. Jamen det är ju nästan obligatoriskt att ersätta texten till en poplåt med komprimerade gemensamma erfarenheter & anekdoter klädda i nödrim.
Började med frukost hos Viktor i hans och hans flickvän Magdas sjukt fina lägenhet.
Sonia & Linn levererade stil & flärd.
Poppa bubbel på balkong.
Filmstjärnan & Dramatendebutanten.
Det fanns hundar också, dvs 100% mer livskvalité!! Denna heter Fröken Östman & hade exakt samma ansiktsuttryck & vinkel på öronen som Sniff.
Åt croissanter, drack finkaffe, skålade i bubbel & övade låt.
Calle gosade med Pablo samt såg ut som en exakt kopia av James i Twin Peaks.
Dessa tjejkvinnor alltså, akta er för nu TAR DE ÖVER
Sista gruppbilden på detta tre år långa tolvpersons-tvångsgifte <3
Sedan gick vi in på skolan och möttes av jubel? Kanske enda gången jag kommer uppleva det i lajf. Sedan var det ceremoni, stipendier & tal & diplom & blommor & allt sånt där. Lite tjusigt, lite obekvämt & onekligen en konkurrenssituation til' the very end.
Vissa var mkt känslomässigt tagna.
Vad skulle jag gjort utan dessa två alltså.
Sedan började egentligen själva utsparken. Vår uppmärksamhet fångades av jubel från fönstren.
Sedan följde ledtrådar & uppgifter, en sista gång fick vi hantera utmaningen att fatta beslut i grupp, en aspekt av denna utbildning jag definitivt ej kommer sakna. Linn blev tvungen att köpa nya skor pga skoskav of doom och vi beordrades att lajvstreama allt på fejan.
Denna sekvens av möhippa/fångarna på fortet ledde till slut fram till denna välbehövliga picknick.
Mkt trevligt & fint fixat.
Ettorna & tvåorna fixade allt för oss och hade tex förberett norsk karaoke, ändå en av de bättre sällskapslekarna.
Vid det här laget var jag & Calle redan så trötta så vi sov en stund där bland bärsburkar & Aladdinaskar.
Men dagen var bara halvvägs hunnen ju! Vi fick åka taxi tillbaka till skolan & hade sedan tid att göra oss i ordning för middag.
Här ser vi pinglor som piffar för sista gången i vårt omklädningsrum.
Pojkz som svidade om till vitt.
Anja i dramatikerklassen, vår enda parallellklass som vi följts åt med de här tre åren.
Efter att ha softat på kuddar & filtar i omklädningsrummet blev vi inlotsade i ett rum där ett långbord stod dukat. Detta var början på den sjukaste middagen i mitt liv, en sjurättersorgie som var typ det godaste & mest omtänksamma nån kan önska sig.
Smörslungad sparris, hollandaise & krutonger. Stop it already.
Långbakad spetskål med smetana, mandel & skirat smör (tror jag?). Allt var i alla fall helt bisarrt gott & genomarbetat, Einar & Rasmus som lagade maten hade komponerat alla rätterna själva & lagat allt ifrån kroppkakor till champagnesorbet från scratch. Orkar ej.
Och så fortsatte det med den traditionella galan, roasts, spex & nostalgifilm. Själv fick jag en alldeles egen begravning med Amazing Grace acapella & minnesaltare pga att jag gjort mina avvikelser från utbildningen & varit borta ganska mycket. Ändå fint, hade väntat mig något betydligt elakare. Efter denna fyratimmarsmangling hade jag noll procent festlig energi kvar så när vi gått igenom den sista ritualen av att bokstavligen 'kastas ut i Teatersverige' kramade jag min klass hejdå för sista gången, promenerade längs Amiralsgatan till mitt tillfälliga hem och lämnade min scenskoletid bakom mig.
ATT SLUTA SCENSKOLAN
Denna kamp/ynnest/era är över. Jag har varit euforisk, brutits ner, brutit mig ut, känt mig ostoppbar och tillbakahållen, firad, omhändertagen och missförstådd, på helt fel plats och ibland helt på rätt, gått från klarhet till klarhet till bråddjup & förvirring, jag har skämts så mycket, varit sämst och ibland lysande, jag har gjort mitt allra fakking bästa. Jag gjorde det vid sidan av dessa 11 scenpersonligheter (även med långa avstånd ibland) och vi gjorde vårt allra fakking bästa. Nu; ny era. Eller så fortsätter bara det som oundvikligen fortsätter.