Ojoj, vilket glapp som uppstod i bloggeriet. Det var ju inte meningen egentligen. Dels så blev jag lite ljusskygg efter den sjukt fina responsen på träningstexten och greps av klassisk kreativitetshämmande prestationsstress, dels har jag haft händerna fulla. I onsdags for jag och Mattias nämligen söderut, till Malmö, och har haft nästan en veckas semester. Jag har knappt varit där alls och när det blev för dyrt med Englandsodyssé så kändes det som ett helt rimligt alternativ. Vi har bott hos Andreas och Shora på Möllan, hängt i den där staden där Bron utspelar sig, där arabiska livsbutiker ligger vägg i vägg med hipstriga ölhak, där det känslan av rörelse är påtaglig. Såhär var vår torsdag:
Vaknade nio våningar ovanför staden och möttes av denna fagra syn.
Sämre utsikt kan en ju ha.
Vi bodde hos de här två fina otroligt hårt arbetande personerna.
Det var morgon och vi hade planer. Här är han som jag hänger med, som jag är så himla. himla. kär. i.
Perfektkokta ägg, danskt rågbröd som fick följa med från Majorna, hummus och gurka.
Så snörade vi på oss skorna och angjorde dagen. Började med att kolla in Humana och Emmaus eftersom jag kände ett tydligt vintagesug. La undan en perfekt ulltröja som sedermera blev min och Mattias vred ut fruktmentos ur en automat. Humana var välsorterat och hade ovanligt mycket fina grejer, inte kyrkloppisbilligt men definitivt prisvärt.
Det finns fortfarande lite färger kvar.
På Möllevångstorget är det frukt- och grönsaksmarknad varje dag, ett viktigt kriterium för att göra en bra stad bra. (Ber om överseende med simpla turistiakttagelser)
Så slog vi oss ner på kaffebaren och drack gokaffe, åt vit chokladpralin och gjorde upp mer planer för kommande dagar.
Åt en falafel, promenerade vidare till Operan och hämtade ut våra biljetter till morgondagens föreställning. Stannade och hånglade ofta.
Hittade en liten park, en liten blodlönn och en liten bänk.
Långsamt blev det molnigt och lite kyligare.
Vi gick till Moderna och jag poserade vid en tegelvägg som hade fönster med äppelröda luckor och klargrönt spröjs. Hade en bortglömd kjol i vitblommig spets, roströda strumpbyxor, svarta over knees, transparent svart skjortlinne och mitt hjärtas vinröda stickade. Hej hej.
Låste in våra saker i ett skåp med konstnärsnamn (hade inte en tanke på att Helmut Newton hamnade i fokus, det var alls inte meningen) och kameran fick inte följa med in. Vi såg en utställning om rysk avantgardism. Det var hårt och grafiskt, ideologiskt och hoppfullt, naivt och matematiskt. Tyckte mycket om det.
Vi gick hem och åt iranskt käk som Andreas hade lagat, tackade så mycket och rusade ut igen, denna gång på lånade cyklar.
Cyklade fort fort utan tidsmarginal, tur att Mattias har ett så eminent lokalsinne. Låste våra cyklar maximalt snabbt och kilade in på Bastionen för att se Potatopotatos föreställning XOXY. Den gnistrade till ibland med dj-bås och snyggdans med djurmasker, en snurrig sexualitetsmonolog, spexiga sexfantasier, snubbiga karaktärer som först verkade mest tröttsamt stereotypa men som faktiskt hade en twist. Överlag är jag dock lite fed up på kollageföreställningar i metaform som bryts upp av elektroniska beats och klubbigt ljus. (Tycker dock att Potatopotato är grymma på tusen sätt och vis).
Vi cyklade till Belle époque som vi hade hört skulle ha goda drinkar och JA, det hade de. Vi drack en fantastisk en som bara smakade skummig grapefrukt och en parfymig som doftade viol.
Vi spenderade en lång stund vid bardisken där, samtalade smattrande med huvudena tätt ihop och spanade in klientelet. Så svepte vi en sväng förbi indieklassikern Tempo tills det kändes som att klockan var sen för att dagen varit så lång. Lång och helt otroligt fin, bättre än jag kan förklara.