I SWEAR TO GOD, I HEARD THE EARTH INHALE

Mera Island! Än är det inte över, finns för mycket ångande bad och snöiga vidder att visa. 

En dag vaknade vi, det var äkta vinter och utsikten från Noreas fönster såg ut såhär. 

Och såhär. 

Vi skulle åka på utflykt till Fontana, ett spa av varma källor och sånt dvs Islands paradgren. Vi packade badkläder och så kom Þórður och hämtade upp oss i sin jeep.

Stannade lite på vägen och tappade hakan över overkliga vintervyer.

Matchade landskapet med arktisk blekhet. 

Köpte doughnuts och kaffe och mackor att ha som fika hela dagen. Jag åt upp mitt innan vi kommit fram, det kan vara ett tecken på att det kommer gå dåligt för mig i life. 

Stannade vid ett ställe där en kunde dyka mellan kontinentalplattorna och möttes av denna rimliga skylt. 

Brötiga dudes störde den magiska stämningen men det var ändå såhär vackert. 

Det gosades och brottades och snökastades. 

Sedan kom vi till Grand Budapest hotell!! Men alltså, nästan. Islands äldsta internatskola som såg mkt Wes Anderson-esque ut. 

Det pågår säkert en massa hårdnackad pennalism där, internatskolans vana trogen, men hur fin är den inte.

Vi nådde resans mål, duschade, bytte om till badkläder och sjönk ner i ångande heta vatten.

Det rådde faktiskt inget fotoförbud så jag travade in och hämtade kameran just innan det hann bli helt mörkt.

Allt var mycket estetiskt och kallt och ångande. Enda minuset var några högljudda gäng och svenska tonårskillar som ej respekterade Den Meditativa Atmosfären. 

Om detta bara fanns i Sverige. 

Gorgeous person i dyrisbaddräkt från Lonely Lingerie. 

Fontana ligger precis intill en sjö där en inte får gå ut barfota eftersom det kan skjuta upp kokande vatten när som helst. Vildmarksaction. 

Extremt fint ställe om en gillar hetta + kyla, snö och vildmarkskänsla på riktigt fast på låtsas.

Var mer harmonisk än död, känner att bilden kommunicerar lite för mycket av det senare. Det var en så fin dag och vägen tillbaka till Reykjavik under enorm stjärnhimmel fulländade alltihop.

HAMNEN, HARPAN, HAMSTRAR

Fler vykort från Island på ingång. Det var den andra dagen, vi vaknade sent efter att det snöat hela natten och den regntunga himlen hade omvandlats till persiko- och lavendelfärgade sockervaddsstycken.

Såhär vinterromantisk var utsikten från Noreas köksfönster.

Vi promenerade in mot stan och köpte med oss kaffe på samma café där Maxime sett Björk (!!) några dagar innan jag anlände.

Att det ser ut såhär från hamnen. Sagan om ringen-scenografi mitt i staden.

Vi hade siktet inställt på The Coocoo's nest för brunch.

KOLLA VA SMÅ Å GULLIGA.

En turists exalterade blick allt det Rustika och Ensliga.

Stod i kö med svetten rinnandes under vinterjackorna och fick till slut plats.

Drack olika röda och gula kalla saker. 

Maxad eggs florentine med mögelost i hollandaisesåsen, kändes oklart men var tillräckligt diskret för att funka.

Och breakfast burrito. Allt var mkt gott. Klockan var nog tre när vi ätit färdigt.

Kollade lite på stan och jag suktade efter glittriga japanska strumpor och ljus i form av kaniner och hjortar med metallskelett inuti.

Vi gick till konserthuset Harpan vars arkitektur är Inspirerat Av Den Isländska Naturen som typ allt verkar vara i detta land. Det är utformat som svindlande tredimensionella isflak med fladdrande ljus norrskensstyle. Tyckte ändå om det.

Smida planer.

Maximes och Noreas farbror Kalle bor i Reykjavik och vi blev inbjudna till dem på middag. Åt episk panerad firre med potatismos (så enkelt, SÅ bra) och gullade med deras barns hamstrar.

Husdjursanarki.

Mycket mjuka djur och mycket bra dag.

DEN DAGEN SOM ÄR DEN ENDA FÖRSTA

Det är årets första dag och jag vaknar av snö. Mot rutan som regnigt smatter, kanske hagel. Sedan hämtar de oss i en bil som är mer en dinosaurie av stål med hjul lika höga som mina systervänner. Äntligen tas vi ut ur den lilla staden med den brutala arkitekturen genom lavafälten till sprickan mellan kontinentalplattorna, de mattsvarta knivklipporna, de kokande kanalerna rakt ner till jordens medelpunkt som skjuter sitt kokande vatten genom marken vi går på. Den som värmer hela landet, den som sprängde en bro och som ingen kan förutse. Den svarta sanden och den röda. Och allt min kamera kommunicerar är en underdrift mot storslagenheten, ödsligheten, skönheten. Det blir mindre och kapat på fel och fler ställen. Allt var större.