MED HJÄRTTRAKTEN TÄCKT AV KONFETTI

Nyår har en opålitligt tudelad karaktär med ena benet i euforin och den andra i misären. Spatserar gärna runt på krossade förhoppningar men slår rätt vad det är upp ett konfettiflimrande sockerslott runtomkring en. Högtider är tunna isar och lättväckta björnar. Jag har haft allt, rasade korthus och hackig hulkgråt. Nu har jag fått två lyckliga nyårsaftnar efter varandra, och det här var den som öppnade dörren till 2014:

Hade en sen och långsam morgon. Kollade ikapp på Malous julkalender Bland tontar och Lol och låg kvar i sängen länge. Var ändå först upp i köket, vi hade nyårspyntat med discokula.

Och vårt omfattande julpynt i form av denna blomsterpinne + frusen tomte med gran i famnen. På köksväggen sitter en fotoremsa tagen på Palais de Tokyo i Paris när jag och Maxime var där för exakt ett år sedan. ÅH, fin resa. 

Jag och Max fixade med finfrulle dagen till ära; rostat fikon- och valnötsbröd, scrambled eggs, fräst vårlök, hallon- och kardemummasmoothie, fruktsallad, vanilj- och honungsyoghurt, kaffe, ostar, marmelader. Åt för ett helt kompani. Enes, Maria (som var på besök från Stockholm över nyår) och Max motsatte sig dock högljutt att bli exponerade av min kamera i denna arla morgonstund (klockan 12), men kan intyga att de var ett utmärkt sällskap.

Efter mastodontfrukosten peppade jag de andra på att se Fröken Frimans krig, som verkligen är värd sin hype. Hängde i sofforna och såg första avsnittet, och de andra höll med om seriens finkvalla. Sedan promenerade de andra iväg till sälarna och älgarna i slottskogen, jag stannade inne och förberedde mitt och Mattias bidrag till kvällens tapasmiddag.

Finaste Mattias kom. Vi marinerade svampinjoner, mixade kidneybönshummous och vek filodegscigarrer (igen) men den här gången med bladpersilja, citron och fetaost, Det blev mörkt och Maxime blandade persikodrinkar till oss att skåla i.

Jag grävde fram allt glitter jag hittade. Glömde såklart bort att fota, när jag för en gångs skull hade spexigt smink. Men spexigt var det må jag säga!

Ordnade med strösselnaglar.

Så tog vi spårvagnen till Vasa och Daniel och Dyveke som stod för nyårskalaset! Hängde i vardagsrummet med bland annat dessa, Andreas och Daniel.

Dessa fyra hade stått i köket i sex timmar och när all mat var färdig presenterades alltihop. Var oerhört hungrig och pepp.

Jag menar kolla! Godaste veganköttet ever, chilistarka quesadillas, chèvrefyllda fikon, putanesca, tortillas, avokadosallad, supersalta potatisar, ailoli, mojo rojo osv osv. 

Satt mitt emot de här två fina. Skålade, åt, tog om, pratade om dans, milennieskiftesnyår, oslagbara jeans och feminism. 

Sedan kom den episka efterrätten i form av vit chokladkräm med ingefärsmarinerade bär, valnötter och lime.

Fick kaffe och baileys och hade det hundra procent fint.

Hanna hade gjort den tvärgoda efterrätten.

Hon höll även i kvällens quiz som var ett mycket bra quizkoncept för en hemmafest. Alla fick säga varsin "skämslåt" (definitionen av detta divideras intensivt under kvällen) till henne, vi delades upp i lag och sedan spelade hon upp alla låtar och en skulle gissa vilken låt det var samt vem som tyckte det var pinsamt. Jag hade Anthem från Chess med Tommy Körberg pga är otroligt svag för den typen av pampighet, men skäms egentligen bara lite för det. Inte så creddigt, men såå himla fint ju. Väldigt roligt och svårt var det i alla fall och vann gjorde Mattias och Lovisa! Sedan hade jag så mycket dans i benen att jag var tvungen att slå på Bowie och Lorde högt och dansa hårt till strax innan tolvslaget.

Då gick vi ut på Vasaplatsen och natthimlen exploderade på samma sekund. Dånet och fyrverkerierna som speglade sig i sekelskifteskåkarnas storögda fönster, krutröken över marken. De tomma spårvagnarna som rörde sig sävligt genom årsskiftet, tolvslagshånglet, skålarna och de hårda kramarna.

Så gick vi vidare till nyårsfest på Ordenshuset, där var det orimligt lång kö till garderoben. Här väntar hela vårt fina och lite irriterade nyårsgäng. Denna bild får avsluta kvällen för sedan var jag för upptagen med att dansa och kramas och prata för att hinna rycka upp kameran ur väskan något mer. Stället stängde för tidigt, folk försvann och någon blev ledsen, sådär som det kan bli. Men min pepp höll i sig natten ut och när jag och Mattias promenerade hem genom Göteborg var det med hjärttrakten täckt av konfetti.

SAMMETSBUBBLA / MARÄNGSLOTT / ILLERDANS

När jag var i Dalsland senast var det som en alldeles tät bubbla att försvinna in i, innesluten som i sammet och moln. Lämnade alla bekymrade oroliga tankar och var i cirka totalt lugn och pepp i flera dagar. Som helt fria luftvägar och hallonsoda i blodet.

Det var den här typen av megagoda frukostar med rostat vörtbröd (det oslagbart sirapstunga från Brukets godaste), fluffiga scrambled eggs, mjukstekt lök, jordgubbssmoothie och kaffe. Länge, mycket. 

Hänga runt i tights och stickade sockar. Filtar och täcken, gos och värme, elda i vedpannan och pizza i sängen, Bowie och Boards of Canada och fler filmer än på länge. Vi såg Call Girl, Känn ingen sorg (igen), Hunger Games (igen, åh, peppar på tvåan) och Till det som är vackert. 

På lördagen skulle vi ha en liten julfest. Först gjorde vi hallon och- glögglass och av äggvitorna som blev över blev det vaniljmaränger. Marängsmet är så himla snyggt, helt blankt, fluffigt och formbart.

M spritsade i hemmagjord sprits iklädd Yamamotohatt.

Och vi gjorde filodegscigarrer med fetaost, grönkål och fikon, saffranssmör till brödet och risottobollar. Så kom det folk från de andra husen i byn och hade med sig skålar med hoummus, brysselkålssallad, rödbetssallad, sill, mandelbollar, apelsinpaj, knäck, hallongrottor och bubbel.

Kristallglas och kökshäng.

Sedan gick vi i samlad trupp nerför backen till cafét där Fengans egna skramliga rockstjärnor Jesus Baby för femte året i rad körde sin julkonsert. De hade en gästtrummis och en extra röst i vissa låtar, det var alldeles fullt av folk och svängde mycket bra.  

Jag avfyrade en kaxig selfie eller två i mitt nya puderrosa favoritläppstift.

Och sedan röjde vi undan bord och stolar och det blev ett litet men illerintensivt dansgolv. Jag körde någon sorts joggingstil som gav mig träningsvärk dagen därpå och när vi dansat slut på all ork för natten smet vi därifrån, gick hem och högg in på kalasresterna. 

Skogen, Staden och superhjältemaskeraden.

Helgerna är guld nu när mitt liv återigen är inordnat i kontorsarkitektur, i greppbara block av tid som är jobb. Och det är bra, för utanför strukturen finns allt det andra fina. Och något av mitt finaste är ju mitt hjärtas Dalslandsby, den miniatyrlilla med det gamla pappersbruket i rött tegel. Jag kom dit på kvällen i fredags, mötte finaste Mattias, lagade sjukt goda piroger, kollade Six feet under och påbörjade en film med smattrig romantisk dialog på franskbruten engelska.  

Vaknade nästa morgon till en regnande dag, en sådan som blivit förvånansvärt ovanlig på sista tiden. Vi var lata och tog bilen till bageriet och köpte med oss ugnsvarmt rågbröd och vaniljbullar helt glaserade i sockerkrisp. 

Gjorde drömfrukost och lyssnade på Nick Drake.

Ska alltid minnas detta ägg. Pocherad perfektion. 

Sedan åkte vi och hämtade bästa Malou på tågstationen, hon kom till den daschlännska obygden direkt från huvudstaden eftersom det var avslutning för Not Quite scenkonstprojekt som vi varit en del av + avslutningsfest för hela säsongen. Vad har STHLM att ställa emot det, kultur- / festwise liksom. 

Vi åkte direkt upp till Grimsheden för att klippa klart vår kortfilm Staden innan avslutningen där den skulle visas. Gosade med gulliga syskonbarn med fötterna på bordet först.

 Åt crêpes och drack kaffe i godan ro och fick sedan panikklippa i två timmar. Tror alltid att sådant ska gå så himla fort men det gör det ju aldrig. Någorlunda klart blev det i alla fall och så fort vi krafsat ner de sista eftertexterna for vi hem till Mattias igen för att svida om för kalas. Det var en aningens oklar (men mycket bra) hybrid av cirkus- och superhjältetema på kvällens tillställning och jag tog chansen att återanvända manteln i svart denim och krossad sammet som Mattias sydde till vår föreställning Fireflies samt så mycket paljetter som möjligt. Malou fick lätt stresspåslag av att inte fått med sig någon maskeradkostym men det hade ingen kunnat ana för hips vips var hon kulturtanternas power puff pingla och litterär superhjälte med böcker under armen och ord i fickorna på sin svartvitblixtrande jumpsuit. 

Så gick vi ner till ett varmt och stimmigt café fullt av ballonger, fina personer och mat och dryck till svartklubbspriser. Träffade den här söta Cajsaclownen.

Ballonger är ju en  mycket bra inredningsdetalj. Synd att de så lätt går sönder.

Kalaskalle i finkavaj och spexiga mönster.

Jonis, Lisa och Ville var bondehjältar i vita bomullsunderställ, superhjältemärke med kratta och spade, skira vita mantlar och folkloreinslag (Jonis hatt). SÅ bra.

Hilma var superhjälteprinsessa och gav mig en arg blick när jag blixtrade henne i ansiktet. Begripligt.

 Åt fluffig nötkolatårta med berg av grädde och bär. 

Sara som är projektledare för Not Quite var storslaget tjusig i skimrande blå klänning, orange mantel och ett stort skimrande S. 

Hon ställde sig upp på en stol, tävlade med ballongklasarna om utrymmet och höll ett peppigt avslutningstal för säsongen. Applåder och folkets jubel på det. 

Lisa var där.

Sedan slogs det på en spotlight som ändrade färg efter ljud (om en typ klappade i närheten av den) som riktades mot Kalle som annonserade att nu skulle det handla om scenkonstprojektet. Så visade de först en film från när han, Jonis och Jenny AKA Trädorkestern byggde instrument direkt på ett träd och sedan spelade på det. Så fint. 

Sedan höll Kalle ett kort, intensivt 'panelsamtal' med mig och Malou om vad vi gjort under vår vecka på Bruket. Kalle skötte sin konferencierroll med bravur och jag och Malou förklarade så komprimerat det gick om vår episka upptäckarvecka, tillika konstnärliga residens. Sedan visades Staden som är en tolv minuter lång (kort) kortfilm med utsnitt ur Inger Christensens dödscoola diktsamling Det. Inspelad på tretton platser på bruket, under en hysse (den finlandsvenska lysande förkortningen av hysterisk), våldsamt rolig, asbestdammig, uttröttande och oförglömlig augustidag.
Alltid knepigt det där med att se sig själv på film men det kändes fint att få se ett konkret resultat av vår vecka, och dessutom har jag fått stark mersmak att göra mer film (alltså allting med det; filma, klippa, spela osv).

Sedan vare dansgolv!

Och äntligen släppte den där tröttheten som jag ofta tycker finns i festsammanhang och även i mig själv. Nu bara pepp och dansdansdans. Som en stor hemmafest. Bästa sortens.

Markus var gränslöst pepp i sin leoparddräkt. 

Malan och Mattias spexade. 

ALLTSÅ DESSA TVÅ. 

Ah, jag sitter mest här och är nöjd med att den här sjukt roliga kvällen förevigades. Att Mattias tog den här gosiga bilden på mig och Malou. JOHALOU 2013.

Ah, nattligt spex. Vi dansade på stolar, hånglade i hörn, sprang för att gosa med en rävhund, fick målade mustascher och dansade mer. 

Den här bilden får avsluta den här superfina kvällen, eftersom det är den bästa bilden jag vet just nu.