Förra veckan stod jag mitt på Malmö Stadsteaters scen och rabblade Liv Strömqvistcitat om Las Vegas-discon och kokain, bakade fantastisk sockertung snickerskaka efter Floras recept, tittade på The Affair (älskade den initialt, blev sedan nervös och uttråkad), hade drag-workshop i skolan, vrålade mig hes i maskuliniteterna och vinglade i klackar under femininiteterna, talade Shakespeare- text som känns ovan men kittlande storslagen, kröp runt på PotatoPotato's scen medan Malou hängde ljus till sin föreställning Levande vatten, åt första lussebullen och hade alldeles nyfärgat korpsvart hår. Det håller sig inte sådär perfekt mörkt så länge, men precis när det är nytt är känslan helt perfekt. Håret är dock rätt slitet och väldigt torrt även om jag färgar med förhållandevis skonsam färg, kör balsammetoden och pysslar om det med kokosolja. Vad göra? Tips mottages tacksamt.
I EN VÄRLD UTANFÖR MALMÖ
Tiden rusar, jag är fullt upptagen med att försöka hålla jämna steg med mig själv och den lilla värld som omger mig. Den här platsen är inte bortglömd, men den får stå tillbaka för skoldagar som sträcker sig över mörkrets inbrott och sedan är det ju allt det där andra som också hör livet till och gör anspråk på resterande tid och energi. Men, jag hade i alla fall ett höstlov i miniatyr och nu när jag för en gångs skull lämnat Malmö och gjort något så får det ett kapitel här:
På torsdagskvällen anlände jag till Staden på G och det föll sig så passande att Maxime fyllde år just denna dag. Så jag mötte upp henne och hennes fina familj + Anton och Linnéa på någon ny hipsterrestaurang i Rosenlund. Max öppnade paket, av mig fick hon min feministiska bibel Skamgrepp av Ulrika Dahl.
Det var ett koreanskt/mexikanskt ställe, lite oklar kombo som ändå fungerade förvånansvärt bra. De andra drack romdrinkar, jag åt typ pork buns fast vegetariska (inte lika goda som Dubbeldubbels, men ändå goda).
Tacosfest! Den kvällen låg jag och Maxime sedan i sängen och pratade och pratade och morgonen efter åt vi frukost och bokade nyårsresa till Berlin! Mycket bra plan.
Sedan åkte jag till Fengan och det var en speciell och sorglig dag för Lisas mamma gick bort efter en kort periods ondsint sjukdom. Fruktansvärt. Dock var det fint att få vara hos dem och kramas och prata och dela och vara nära.
Förstå att jag saknar den här guldungen som bor så långt bort.
Vi åt taboulleh och majsplättar och Jonis täljde på träsablar.
Kolla va fina.
Så kom Mattias upp från Lund och vi fick bo hos Jessica som har den här gulliga katten.
GOSIG.
Mattias jobbade med Julian Red under dagen, jag promenerade en lång terapipromenad i skogen (de bilderna har jag ju redan visat) och på kvällen hälsade vi på Kalle och Cajsa i deras nya hus. Där finns en grön kakelugn och en värld av rum och skrymslen, men då glömde jag bort att fota. Denna sekvens får istället representeras av bilden på den här mest löjligt svenska bit jag någonsin sett. Alltså, varför liksom.
Så satt vi plötsligt på tåget igen, tillbaka till Göteborg. Oh alltså, denna person. Finaste jag vet.
Det går ju nästan inte att vara där utan att åka till Hagabion. Älskade ställe. Har inte riktigt hittat någon motsvarighet i Malmö än, det saknar jag. Men det kommer ju en Folkets bio hit till våren, pepp på det.
Maxime kom dit och vi åt chèvremackor och tortellini. En del bilder från de här dagarna har försvunnit för jag tog ut minneskortet ur datorn utan att mata ut det först, ej att rekommendera.
Samma kväll skulle Maxime ha riktig födelsedagsfest, den på torsdagen var bara en aperitif så att säga. Ännu mer burgare blev det, i storlek dockskåp med marinerad ugnsbakad tofu, hembakat bröd, gurk- och morotssallad, teriyakisås och groddar. Sanslöst gott.
Mattias softade med en drink och ett glossy mag innan gästerna kom.
Systrarna klistrade lösögonfransar.
Och låtsastatuerade sig.
Åh att få hänga i mitt gamla Majornakök igen. Guld värt att ha det att kunna återvända till, det känns fortfarande precis som hemma.
Norea och Anton.
Maria och Adam.
Annelie och Lovisa kom och var så glittriga/fina/pepp så det var inte klokt.
Sedan kramade vi det fina gänget hejdå för vi skulle se The Knife! Är så glad att vi lyckades få biljetter så vi hann se dem en gång till innan de försvinner. Utomhus var det klassiskt Göteborgsväder och givetvis spelar inte Kniven på vilken förutsägbar scen som helst utan på Gothenburg Film Studios, ett stort tegelkomplex som de inrett och gjort till sitt.
I kön blev det tjafs för att vakterna inte ville släppa in mig pga min kamera. Alltså, det där har hänt flera gånger och jag blir så himla irriterad. Folk fotar och filmar med sina telefoner (eller, gud förbjude, med sina iPads) exakt hela tiden så ett förbud mot kameror är både frustrerande och helt ineffektivt. Jag började såklart gråta men en snäll vakt dök upp, tog oss under sina vingar och släppte in oss i alla fall. Tack för det!
Vågade ju knappt fota där inne då, men det var så fantastiskt. En glittrig DJ spelade Destinys Child och andra ägiga brudhits, det stod uppblåsbara gigantiska blommor i hörnen och psykedeliska politiska animationer projicerades på väggarna. Innan spelningen höll någon fantastisk person i aerobicsuppvärmning för publiken och sedan kom The Knife med sitt crew och det var dans dans dans och stort, storslaget.
Jag dansade överallt och var helt igenom obekymrad. Det var succé, höjdpunkt, oslagbart.
SKOGEN - DET SOM SAKNAS I SÖDER
Jag var ledig och jag kom till min Dalslandsskog, gick till stenbrottet, genom givaktskogen av tallar och letade efter färg som sommaren spillt och lämnat efter sig. Det är nästan det enda jag saknar i Malmö, skogen, höjdskillnader. Saknar att bara kunna gå ut. Ut.
GRUPPEN - EN HOMMAGE TILL DET FANTASTISKT FEMINISTISKA
Det finns tre personer som är en av de tyngsta anledningarna till att jag sysslar med teater. Det är den feministiska teatergruppen Gruppen som består av Bianca Kronlöf, Elin Söderquist och Nina Haber. Jag har följt dem sedan deras första sceniska steg på Teaterhögkolan i Göteborg och de har förändrat min syn på teater, mig själv och scenen mer än jag tror jag kan greppa. De står för en del av Sveriges mest spännande scenkonst och nu när K-special gjort ett program om dem och deras föreställning Gruppen och herrarna vill jag ta tillfället i akt att rikta strålkastarna mot dem och samtidigt skriva en enkel men blixtrande innerlig hommage till denna scenkonsttrio.
Föreställningen är en undersökning av maskulinitet, mansrollen och konceptet Man™ i Gruppens säregna estetik som präglas av svart-på-vitt-statistik, exakt koreografi, power ballader, humor och satir av högsta kaliber.
De är stenhårt ärliga och roligaste jag vet, samtidigt.
Alltså snoppfrisyrerna.
De pratar en massa om hur de arbetar, på ett sätt som är ganska icketraditionellt inom teatervärlden. Och förstås en massa om feminism eftersom det är deras utgångspunkt.
Till mig har Gruppen gett och fortsätter ge så himla mycket hopp. Om att det går att göra saker själv, att det går att ta kontrollen över sitt konstnärsskap och göra det en verkligen tror på. Att det går att göra teater som är både politisk och asrolig. Att älska det en gör men samtidigt vara svinarg på allt som är helt uppåt väggarna. Att arbeta lustfyllt och utmanande mot normer och konventioner. Att skrika, och skratta. Att det går att jobba ickehierarkiskt och konkurrensbefriat, att hjälpa och lyfta varandra, att det går att jobba med sina bästa vänner. Att det går att vara expansiv och enorm i sitt uttryck, att det går att vara rörande, teatral, tekniskt virtuos, punk, full av maskuliniteter och femininiteter samtidigt, sammanflätat och allt på en gång. Myten om att tre tjejer inte kan leka tillsammans krossad en gång för alla. De har lärt mig om att humorn verkligen är det bästa vapnet och vilken magi som kan uppstå när (politisk) ilska omsätts i kreativa sceniska världar. Värt att nämna är också att Gruppen är en av ungefär 60 feministiska scenkonstgrupper i Sverige. Det är troligen fler än det var under frigruppseran på 70-talet, men en i stort sett helt osynliggjort rörelse. Men det är stort, det är stora saker i rörelse.