EN EKDAHLSK AFTON

Ända sedan julen började skymta som en prick på horisonten har jag och några från skolan om och om igen ivrigt upprepat att; när det är jul, då måste en se Fanny & Alexander. Och det måste vi göra. Med projektor. Med glögg och goda saker att äta. Sammetsgardiner och mazariner. Jag älskar den där filmen så jag lånade brorsans projektor och det kom en fredagkväll som blev lite såhär:

Egentligen hade en ju velat lajva exakt hela det Ekdahlska hemmet med minst en kandelaber per kvadratmeter, barnstatister i sjömanskostymer, ett dignande julbord utan slut, julgran med levande stearinljus och glaskulor, avancerade håruppsättningar och sammetsklänningar i sekelskifterssnitt. Men det fick bli ett blygsammare, mer studentanpassat upplägg. 

Jag hade i alla fall bakat lingonmazaringer efter detta recept.

Och gjort crostini med getoströra, physalis och rostade pumpafrön. Allt med chèvre är ju gott. Och allt med rostat bröd är gott.

Mandel och tranbär till glöggen.

Och polkagrisar bara för att det är fint.

Medan jag väntade på gästerna ägnade jag mig åt lite uttråkat/nervöst spegelposerande.

Och så kom de! Jag är fortfarande bättre på att fota mat än människor, ska försöka ta mod till mig och göra det senare mer. Här är i alla fall Alex, André, Emilie och Paula i färd med att inta den Bergmanska helaftonen.

Min favoritdel är nog ändå första timmen av filmen, innan allt går åt helvete. Scenografin och stämningen är ju fullständigt magisk.

Gunn Wållgren är den stiligaste sjuttioåringen kanske någonsin och helt underbar. Älskar scenen med hennes och Erland Josephssons konversation om Livet på julaftonsnatten.  

Ett sånt här hem kan en väl få drömma om i alla fall va.

Jarl Kulles övererotiske (detta epitet tilldelas han i filmen och det ska uttalas med "o", inte "å") och hysteriskt gubbiga men ändå provocerande underhållande karaktär. Mona Malm spelar den trofasta hustrun men gör det med bravur och med fin päls under armarna. När ser en någonsin det i konventionell film nuförtiden?

M, crostinin och koncentrationen.

Sedan blir allt deppigt och Jan Malmsjös iskallt ondskefulla patriark tar över filmen.

Ewa Fröling är förstås fenomenal rakt igenom. Scenen där hon sörjer sin bortgångne man med primalskriken från avgrunden - en av de starkaste filmscenerna jag vet.

Vi såg hela filmen och jag kunde konstatera att det fortfarande är en av mina bästa. Sedan dansade vi i vardagsrummet och det blev natt och det var en sån decemberfredag precis som jag vill att de ska vara.

EN LÄGESRAPPORT JUST INNAN SLUTET PÅ DET FÖRSTA KAPITLET

Det finns ingenting som kallas vinter längre fast almanackan lovar att det är snart mitten av december. Jag sörjer snön men försöker glömma. Jag har en hosta som sitter djupt ner i bröstet och våra höga fönster andas underkyld luft rakt in i sömnen. Den där hostan är som en besvärlig vandringspokal i klassen och utbytet av receptbelagda förkylningspreparat har blivit en del av vardagsrutinen.  Jag nonchalerade förkylningen för länge, lät vardagen vara orört intensiv. Till följd av denna ignorans inför kroppens signaler spenderade jag fredagkvällen i akutens väntrum och med blodprov och undersökningar. Det verkar inte vara något allvarligt, men jag fick som en örfil eller väckarklocka: lyssna. På. Din. Kropp. Jag ska lära mig nu.
I rondellen utanför lägenheten spränger frustrerade kids saker i soptunnorna, det smäller som små bomber eller stora smällare, ljusskenet flammar till och röken stiger för, sedan skingras.
I skolan; vi undersöker Jelinek och Sarah Kane, lokaliserar varje skiljetecken och orienterar oss i rytmen, vi svänger runt i slängpolskor och zorbadanser, vi letar febrilt efter vårt centrum och nära nog kollapsar av skratt när vi tappar allt och slungas runt som i en slänggunga på speed. Och i måndags stod jag både på händer och på huvudet. Rakt upp bara, det har inte hänt på kanske tio år eller kanske aldrig men jag kunde, jag gjorde det. Vi har precis avslutat vårt första sceniska projekt, ett projekt om noveller och igår redovisade vi det och stängde därmed vårt första vacklande kapitel som klass och ensemble. Det som återstår av den här första högintensiva terminen är nu sångredovisning, utvärderingar och utvecklingsamtal och diverse festligheter.  Vi har nästan klarat det, den första sjättedelen av det här jätteäventyret.
Jag är så glad att den här första tiden är avklarad. Den har varit helt magisk på många sätt men nu behöver vi aldrig mer göra allt det där för första gången igen. Och snart, efter en liten tid på behörigt avstånd från övningssalar och de fysiska handlingarnas metod, står jag beredd och förväntansfull vid randen av nästa kapitel.

BADRUMSDJUNGELN

Det har sköljt en liten våg av kreativitet över mig, jag misstänker att det beror på årstiden och det allmänna pysselruset som omger jultiden. Jag vill hålla hårt i den men inte skrämma bort den, vill att den blir långvarig och inte drar sig undan lika kvickt igen. Denna mörka tid behövs glittriga knäppa stilfulla finurliga idéer. I alla fall, jag blev inspirerad av Regina (awesome blogg för övrigt) som dekorerat sitt badrumskakel med plastfilm. Jag kände genast att jag måste göra detsamma, så jag köpte gröna och röda rullar på Matton och Panduro och började en veckas långt klippande och klistrande. Ville göra en djungel i badrummet, lite inspirerad av illustrationerna i Vem ska trösta knyttet? (de taggiga tulpanerna).
Såhär blev det:

Svårt att få helhetsbilden, men det är i alla fall mer som att sitta i en stiliserad djungel eller Muminträdgård nu. Och det är ju helt klart en eftersträvansvärd känsla.

LOUISIANA / ISLÄNDSKT GRUS / BÄR, BARA FÖR ATT

För två veckor sedan (får svindel av tidens expressfart) var Mattias föräldrar här och bodde hos oss i två nätter. På lördagen lämnade vi Möllan, vi tog oss rentav över bron till grannlandet i söder, till smörrebröden och den avancerade designen. Målet var moderna museet Louisiana, jag hade inte varit där sedan jag och Maxime och hennes familj var där och blev störtförtjusta i Richard Avedons svartvita porträtt och åt flott julbord med havsutsikt. Och det var längesen nu.

Vi köpte kaffe och hade smygpremiär med lussebulle på tåget ner.

Var förvånad över hur snabbt det gick, bara ungefär en timme. Det var vackert och kargt, snålblåst och hav. Jag tror att en behöver se horisonter med jämna mellanrum, annars blir världen för liten.

En av de bästa sakerna med Louisiana är omgivningarna, det ger så himla mycket till ett museum när det finns bränningar och vidsträckthet utanför.

Den stora grejen var Olafur Eliasons verk Riverbed. En flera rum stor installation med isländskt grus, sand, stenar och ett vattendrag. Det var kanske mest spännande att just gå in i rummet, brottet från de klassiska utställningshallarna till en bit natur instoppad mellan vita väggar. Efter ett tag blev det ganska märkligt att se människor gå runt och instragramma febrilt, själva grejen med att åka till konstmuseum för att uppleva natur. Vad det säger om ens relation till naturen osv. Men det är ju också intressant.

Satt lite på en sten.

sitta på island.jpg

Mattias, Malte, jag. Vad färgkoordinerade vi var ser jag såhär i efterhand. Jag hade Mattias Caravaggio-tisha, enligt en fri tolkning av devisen att ta seden dit en kommer (om en ska se på konst ska en också klä sig i konst).

Det fanns även böcker av samma konstnär. Märkte att jag älskar böcker med hål i, så att det blir som små tittskåp av origami nästan.

3D-effekten.

Utanför fanns det mer konst, i form av detta träd. SJUK stam.

Samma konstnär fortfarande, hans modeller. 

Ett myller av geometri. Tyckte om det.
Sedan förflöt flera timmar och jag glömde bort att fotografera. Vi tittade på uppförstorade vykort från första världskriget med ditritade budskap och kommentarer, en installation med hundratals mikrofoner, långsmala järnskulpturer och mer och vidare tills jag var helt uppfylld av intryck. Träffade och kramade även min klasskompis Paula, åt fin buffé i restaurangen samt blev föga imponerade av museishoppen. Jag brukar älska dem men den här var ganska trist. Men det är så värt att åka dit för platsen och konsten och maten, så det gjorde inte så mycket.

Jag släpade långt bakom de andra på vägen tillbaka till tågstationen. Var tvungen att stanna och fota olika bär. Mattias frågade varför fotar du alltid bär? och mitt svar var det banala för att det är fint. För att fint räcker.

Märker hur hungrig jag är efter färg nu när allt börjar bli så monokromt, kastar mig över varenda kvarglömd färgfläck.

Som röda postlådor och djupt blå bär på röda små kvistar.

Far och son. Tycker så mycket om den här bilden, men stämningen var ganska motsatt till kylan som den kanske utstrålar. Vi sov på tåget hem, jag blir så vansinnigt trött av museum. Trött men nöjd, för det hade varit en fin dag.

Och sedan åt vi burgare och fish tacos på nya favoritstället Casual och det var så himla gott och det fick sätta punkt för den fina dagen.