Tio dagar senare och tillbaka där allt började. Som om ingenting har hänt fast allting har hänt. En lyckobaksmälla, ett post Portugal state of mind. Det är ett varmt hem att komma hem till, ett liv av kattguld och kanel med infattade diamanter. Det är precis början på sommaren. Men det är också tillbaka, det är skånska sexton grader och ihärdigt regn. Hur en hemstad ter sig bredvid ett helt verkligt luftslott. För ibland uppstår Det Exceptionella. Något med tiden, platsen, omständigheterna, konstellationen, alla parametrar som pekar rakt upp i himlen.
Nu klipper jag naglarna som fått växa sig vildvuxna och obrydda, nu äter jag knäckebröd och har Möllan som omgivning, skriver listor över det som förpassats till inte nu som plötsligt är nu.
Jag har hittills aldrig lyckats blogga om en hel resa, det oavslutade och inkonsekventa är den här bloggens signum. Men, good times for a change, kanske är det nu det händer. Nittio procent av bilderna från den här resan kommer bestå av hundgos, dignande matbord och olika personer som läser i olika positioner, företrädesvis Silvia Avallone. Bilder och trevande berättelser kan kännas endimensionella när upplevelserna sträckt sig genom alla nervtrådar i hela kroppen. Jag lovar berätta mitt bästa, men viktigast är nog ändå att gå ut i den där sommaren även om regnet är en dammgrå ridå. För det har ju just börjat.
⇢ ⇢ ⇢ ⇢ ⇢ PORTUGAL
Här står jag på en klippavsats som är ett slut och en början, eller kanske bara en förlängning. Nu har vårtermin seglat in i sommarlov, det är en lättnad och en förvirring, som en cirkulerande helikopter i mitt bröst som inte riktigt vet att landa. Brytpunkten var onsdagens utspark för treorna, vi ettor och tvåor hade ordnat en nostalgibonanza, en hybrid av möhippa, melodifestivalen och galej på Hogwarts, en slå-klackarna-i-taket-som-om-det-inte-fanns-någon-morgondag-fest. Det var fantastiskt.
Och det där med att en tredjedel av min tid på teaterhögskolan just passerat hinner inte tillnärmelsevis sjunka in förrän det är vidare. Inatt (eller, ohemult insane in the membrane-tidigt imorgon bitti) går jag upp och vid lunch tänkte jag inshallah landa i Portugal. Först är det jag, Emma och Christoffer i Porto i tre dagar och sedan strålar vi samman med Mattias, Joel och Malin i ett hus i nordligaste Portugal som jag hittade på Airbnb och inte kunde sluta tänka på. Jag tänker att vi ska grilla fisk, dricka kaffe med kanelstänger, dåsa på sandstränder, sova länge, bada i floden som är gränsen till Spanien, prata om life, dricka ljusgrönt vinho verde, läsa ostört, åka på utflykt till atlantkusten och en nationalpark, de andra kanske ska surfa men jag ska nog mest vara pensionär. Och apropå den där surrande helikoptern i bröstet hoppas jag lite på att klyschan ibland måste en åka långt bort för att komma hem stämmer.
HEJDÅ GÖTEBORG (PÅ RIKTIGT DEN HÄR GÅNGEN)
För några helger sedan var jag i Göteborg och det kändes som sista gången på länge. Det var sista gången i kollektivet för nu är det tömt och upplöst and it's the end of an era.
Jag var oerhört förkyld denna helg men hade redan fått boka om resan från några veckor tidigare så jag åkte prompt ändå. Det var magnoliornas tid och blixtrande sol.
Och körsbärsblommens.
Jag mötte upp Maxime och vi styrde kosan mot Hisingen och Backa teater. Det är en av landets bästa scener och jag saknar den, ville hinna se åtminstone en föreställning i vår.
Vi såg Ungdomen är deras sjukdom och vad jag slogs av är hur skarpt Backa skiljer sig från andra institutionsteatrar. Det är så mycket explosivitet, energi, svett och angelägenhet, poesi och nerv. Ljusår ifrån söndertrampade hjulspår och trött slentrian. Älskar ungdomsteater som vågar vara estetisk, existentiell och mångtydig.
Efter teatern köpte vi med oss indisk take away och sedan åt vi finost för att fira att Norea kommit in på Stenebyskolans textillinje (men nu har hon kommit in på en designskola i Reykjavik och ska börja där istället - dubbelt hurra!)
Det blev en morgon och det blev sista kollektivfrukosten vid Agnes flagnande köksbord. Maxime önskade sig amerikanska bananpannkakor och jag fixade.
Vi hade finost kvar från gårdagen.
Vi promenerade ut på stan till en gårdsförsäljning med rawfood-bollar, designkuddar, venusstatyer och Elvistavlor. Jag köpte två försilvrade rådjur som jag tänkte kan agera bokstöd på sängborden hemma. Ingen vet varför.
Gosiga systrar.
Träffade en krullig hund.
Jag kramade de gosiga systrarna hejdå och styrde stegen mot Mölndal där jag skulle träffa mamma och mormor som skulle fylla år snart och därför förskottfiras. Köpte Inger Christensens (min bästa poet!) Alfabet till mormor och sedan lyckades jag gå vilse i Toltorpsdalen för att de gjort om buss-systemet.
Fotograferade magnoliablad och sedan fick de hämta mig med bilen för jag stod förvirrad vid någon rondell och hade ingen bra plan.
Och så hängde vi stillsamt hos mormor, åt lunch och drack bryggkaffe och åt macarons och bullar.
Mormor passar denna fluffiga lejonhund.
Det finns hela monument av bilder på släktingar, vi är ju en relativt stor skara.
Vid det här laget hade min förkylning förflyttat sig till stämbanden och jag tvärtappade rösten. Alltså har aldrig varit med om liknande, särskilt med tanke på att det höll i sig i ungefär fem dagar. På kvällen såg jag Daniel som gör sin praktik på Folkteatern och fick väsa fram mina tack efteråt. Kunde dock inte låta mig hindras av denna pratblockering så vi och Daniels vän Sara gick och åt burgare på The Rover och ältade teatersaker i timmar.
Morgonen efter lät min forna ganska kraftfulla stämma fortfarande som en vindpust. Det kändes besvärligt eftersom jag skulle träffa flera personer, men det fick arrangeras om och bara bli en kort visit hos Anna, Martin och deras bebis Elsa. Kolla gulliga!
Kolla soft bebis, bara chillar i soffan. Det var mycket fint att se dessa tre och från deras lägenhet for jag till tåget för en tågbiljett som kostat alldeles för mycket. Och när jag åkte ifrån Göteborg så hade jag åkt från Majorna en sista gång, Bangatans förfallna fasader och minnen om svartklubbar på sommaren, hundcafét som gör reklam för hundparkour, Café kultur där jag och Max ätit frukost otaliga gånger, blomsteraffären som nog är uppkallad efter en Kristina Lugn-pjäs, de där gatorna jag gått i alla sorters väder och med alla sorters känslor innanför bröstbenet. Jag flyttade för ett år sedan men har alltid haft ett hem att komma tillbaka till, nu finns det inte mer. Hejdå lyftkranarna, spårvagnssoundtracket, älvsborgsbroar och gullbergskajer, andra långgator och Järntorgets körsbärsträd. Hejdå till den stad som i nio år uppfostrat mig och låtit mig växa i sig, det var här allt började och nu fortsätter jag nån annanstans.
PIZZAVALBORG, RÖDA FANOR & MINIMALA ANKBARN
En gång var det valborg och första maj, en helg av kalas och kamp. För mig var det såhär:
Maxime var här och valborg till ära mönstermaxade hon med både kaktusar och storblommigt. Vi skulle få finfrämmat och ställde till med pizzamiddag, synd att jag inte fick någon bild på pizzorna för de var sannerligen värda sin vikt i guld. En med tomatsås, färska tomater, vårlök och mozzarella och en med citron- och vitlökscrême fraîche, potatis, päron och valnötter.
Jag lyckades som vanligt tyvärr fota mer mat än människor men det var i alla fall Emma, Emilie och Joel som var där till en början.
Det blev efterrätt, mjölkchokladmousse med cointreau, hallon och physalis.
Vi hängde på divanerna och i vardagsrumsfönstret, åt tills vi storknade, gosade, drack bubbel och sjöng sedan in våren i stämmor. Inget märkvärdigt och ändå så himla bra. När de andra gick ut i natten hörde jag deras skråliga stämsång på gatan utanför och sedan somnade jag efter en valborg som var precis som jag önskade mig.
Dagen efter var det första maj! Detta annonserades med all önskvärd tydlighet på grafittiväggen utanför vårt hus, lokalpatrioten i mig blir knäsvag och exalterad över denna stadsdel.
Jag och Max preppade med våffelfrukost.
Och så demonstrerade vi. Vädret var som en charterreklam och det var uppsluppen kampstämning.
Dessa personer vajade med röd fana och spelade Internationalen svinhögt varpå spontan allsång uppstod. Sedan hängde vi i Slottsparken där det var den mest uppstyrda första maj jag varit med om, med scen och talare och spelningar, hoppborg och teater för kidsen, politisk merch och mat från massor olika länder. Vi (som i jag, Maxime, Emma, Emilie, Andreas, Shora och bebis) köpte papptallrikar med irakiskt käk av några gulliga irakiska gubbar och satt sedan i solen, myste och lyssnade på talen. 5600 personer var vi i demon och det politiska hoppet så välbehövligt. Och så blev jag medlem i vänstern! Nu jäklar måste min politiska organisering bli verklighet.
När jag och Maxime kom hem efter många timmar av förstklassigt första maj-firande blev vi supertrötta och ägnade resten av kvällen åt att äta choklad, dricka mango- och banansmoothie och titta på Hotell uppflugna på varsin divan.
Dagen efter hörde Shora av sig och bjöd in oss på palestinsk frukost. Det var såhär fint!
Såhär gullig var Max.
Det var hoummus, baba ghanoush, zaatar, oliver, färska grönsaker, stekta ägg, sesambröd, yoghurtbollar, koriander, vårlök juice och kaffe. Insanely gött. Bebis Latifa får inte förekomma på nätet, därav inga bilder på hon som är det gosigaste som hänt mig.
Och sedan promenad i Pildammsparken såklart. Det är så mycket blommande träd i den här stan.
<3!!
Och där det finns familjer av änder. Denna bild får avsluta denna lilla berättelse om denna lilla helg i detta lilla liv, ska inte ge mig på något tafatt försök att beskriva hur gulliga dessa dunbarn är. Ni ser ju.