Min första anteckningsbok som jag påbörjade när jag angjorde G har nått sin sista sida. Jag blir alltid lite nostalgisk när det händer, när två tunna kartongpärmar stängs kring månader av tankar och processer. Jag är omgiven av slut och börjor, befinner mig mitt i mitten på ett liv som just börjar bli mitt men som också börjar gå mot sitt slut. Anteckningsboken som jag fick av Paula på min tjugosexårsdag är nu ett arkiv och ett dokument av en oåterkallelig tid. Den innehåller förstås mest anteckningar från rytmkursen och litteraturseminarierna och feminism/neoliberalism-kursen, genomgångar av diverse franska filosofer, tankar och teorier jag bara delvis greppar men som ibland slår mig som en blixt, kaotiska projektidéer. Jag skriver för att behålla och sortera och återkomma till. För att rista in dessa rinnande bläckembryon till kunskap i mitt minne. Och mellan allt det där ; lite av det som syns på bilden ovanför, det mesta tillkommer med min ständiga partner in crime, A. Illustrationer av föreläsningar som känts absurda i sin abstraktionsnivå, t-thirtskisser med namnet på tre mycket olika queens, ännu fler tatueringsskisser, ibland i kombination med Beyoncéreferenser, saker du måste påminna dig om när du är ny och rädd och saker du måste påminna dig om i life överhuvudtaget, saker som har med tid och förgänglighet att göra som slår dig som oundvikliga, fåniga akademikerordlekar och ännu fånigare sexordlekar (men de förtjänar sin plats i Urban Dictionary, am I right?).
Jag köper en ljusslinga fast jag bara har en månad kvar här, fortsätter inreda, söker i desperation två distanskurser i filosofi till hösten för att få fortsätta tänka, övar huvudstående varje dag, vet inte varför men det känns så bra att vara upp och ner ibland. Gråter genom skype och saknar mina vänner, andas konstant nyregnad grönska och har sett fyra föreställningar senaste veckan, kommer hem sent från Frankfurt och försöker stimulera min självdisciplin, översvämmas av uppbrottssorg, fångar nattfjärilar med använda kristallglas, har ökat mitt intag av Rittersportchoklad med ca 400%, njuter av mina nymålade mönster här, har separationsångest på förhand och klistrar ihop kollage istället för att cykla till universitetsbiblioteket genom det svenska midsommarvädret.
THEATERMASCHINE / EPISOD 2
Sent omsider; andra delen av Theatermaschine. Detta utspelar sig på andra sidan av vår kaosföreställning Keiko. Och det var verkligen en markant andra sida. Då efter att vi, utan att ha gjort ett enda genomdrag, hunnit sätta fram en enda rad publikplatser, med två våtdräkter istället för tre, brännheta bygglampsljus och tomma stativ som vi inte hann plocka bort nog spelade för min största publik någonsin inklusive några av mina största scenkonstförebilder i life. Strömmen gick, vi osynkade vår seaworld-koreografi och tre av fyra av våra få ljuscuer tappades bort. Men vi genomförde det och bar våra misslyckanden like a crown och det visade sig vara den bästa terapin för att skaka av sig veckor av prestationsångest. Sedan kom den stora lättnaden och avslutningsfesten.
Var så oerhört pepp, för att uttrycka det i äkta blogganda. Bar kimono (och blev väl med rätta också ifrågasatt för detta), lösögonfransar och rosa detaljer.
Hängde med Annika och Skip.
Och Martin! Min första vän i Gießen.
Festfolk som gör sånt som festfolk gör.
Och sedan var det dans och svett och projektioner och tysk coolness och ingen trötthet och ingen depp eller besvikelse utan faktiskt helt infriade förväntningar. Hur tillfredsställande.
Och så blev det ljust och festen flyttade utomhus.
Fabricio och René.
Alex som agerat tekniker i Seaworld-keps för oss la beslag på min kamera och tog cirka tvåhundra överexponerade bilder, men de får stanna i arkivet.
Mycket glad/lättad/svettig person.
Äkta sommarnatt som blir sommarmorgon. Festen fortsatte och jag gick hem genom ett alldeles ljust och tyst G och somnade vid sju.
Det blev söndag och sol för första gången på veckor, mötte upp Adam och hängde lite på den finaste kyrkogården samt tittade på videoinstallation.
Allvarlig men oemotståndlig i sin cyniska charm.
Ett sista varv till festivalcentrumet där allt var i nedplockningsstadiet och sådant tycker jag är för deppigt, får post festival-blues direkt.
Lyckades i alla fall klampa rakt in i en installation och fotografera den på nära håll innan åskådarna på andra sidan glaset knackade och gestikulerade åt mig att flytta på mig. Ehe.
Avslutade denna extremt intensiva helg med dessa två. Vår lilla nya trio fick stångas med rätt hårdkokta motgångar på kort tid och jag är så glad att vi kom ut på andra sidan och fortfarande gillar varandra, kanske bara ännu mer.
THEATERMASCHINE / EPISOD 1
Årets teaterhändelse här i G har precis passerat och det var en storm och en dröm och ibland en mardröm och mest av allt gick det så fruktansvärt fort. Theatermaschine, ett gigantiskt maskineri som dessa orimligt skillade och hårt arbetande studenter styrt upp. Fyrtio scenkonstverk i olika medier, äkta festivalcentrum, snygg merch och bra fest. Det har varit en hysterisk vecka eftersom vårt platsspecifika verk Keiko fick flytta inomhus och vi hade så lite tid på oss att arbeta om materialet. Jag har varit ett känslomässigt vrak emellanåt och även haft helt euforiska stunder. Motsägelsefullt nog har jag nästan inte dokumenterat en enda sekund av vårt arbete just pga denna stress, retligt nog, men här är i alla fall några utdrag från veckan;
I äkta tysk ball anda var festivalcentrumet förstås beläget i en enorm nedlagd matbutik. Fasaden pryddes av festivalens snygglogga.
Hängde där, åt lunch för två euro och såg alldeles för få men i alla fall några performances, koreografiska verk och installationer.
Skulle fotat mer av detta ställe, det var så fint gjort och dessa överambitiösa personer hade gjutit sina egna pallar och gjort sina egna lampor etc etc orkar ej nivån.
Ett av mina glädjeämnen i life just nu är denna typ av trashiga kollage. Just detta får då representera kaosarbetet med Keiko. Ni anar den enorma lokal vi blev anvisade till. Det var ju inte alls som att vårt koncept kring utomhuspoolen rubbades eller så.
Vårt embryo till konstnärlig konstellation fick möta så många påfrestningar på kort tid. Adams och Judiths immunförsvar kapitulerade fullständigt och detta underlättades av konstant regn i en vecka som vi oavbrutet cyklade igenom.
*att inkludera situationens omständigheter och motstånd i föreställningen* och att illustrera lite för er. Detta samt otillräcklig teknik, försvunna ljusstativ, ström som gick om och om igen och latent stresspåslag. Ville under några dagar aldrig mer jobba med scenkonst. Men nu är jag på andra sidan och har förstås glömt det mesta av ångesten och vill göra det hela life igen.
Jag har varit känslomässigt labil och stundtals djuphavslåg och matchat detta enligt den klassiska indiedevisen I wear black on the outside because black is how I feel on the inside.
Det var öppningsfest!
Karaokerum som dessa två ägde.
Överhuvudtaget, dessa två <3 Älskar att lära känna människor genom att jobba med dem. Jag och Judith hade känt varandra i ungefär fyra minuter innan vi bestämde oss för att göra ett projekt tillsammans. Och på andra sidan av denna pers som kunde slitit sönder dessa nya och sköra relationer är vi nu är involverade i alla dagliga svängningar i varandras liv, lånar varandras kläder och pengar och smider nog snart nya planer.
I CAME HERE TO CREATE ART BUT ALL I CREATE IS DRAMA
Knotten som uppehåller sig i den fuktiga luften längs floden fastnar i mitt läppstift när jag störtar igenom dem på min cykel över den ojämna grusvägen. Jag stannar för tjärblomstern och den nästan utslagna flädern, aktar mig för de täta klungorna av brännässlor.
//
Molnen är täta och för få sömntimmar får mig att gråta när en inte ska och sedan lyssna på Jesus & Mary Chain alldeles för högt.
Mina rutiner här är oregelbundna och har överhuvudtaget inte de där återkommande rytmiska kvalitéerna som är essentiellt för just rutiner. Mindre sömn, senare nätter och senare mornar, inga träningsrutiner, mera läsning och fler projekt men mindre skådespeleri och kanske två timmar lärarledd tid om dagen istället för nio. Just nu enbart projektpanik varvat med korta stunder av projekteufori. Teatermaschine, teaterfestival, teaterkaos.
Och den mest dramatiska förändringar; en oändligt värdefull kärleksrelation har brutits upp, ett ovärderligt delat liv, delad tid, som ska söka en annan form nu. Ett sorts paradigmskifte kanske.
//
Jag har lämnat min satellitposition och närmat mig den här världen, är fortfarande en turist här men känner locals och har kommit förbi första kallpratsskiktet. Är på en underlig mellanstation av att vara en del av en värld men också så tydligt inte. Ett sorts tillfälligt socialt uppehållstillstånd. Att, igen, verkligen inte veta om en kan någonting av värde överhuvudtaget. Teaterfestivalen händer här nu; alla andra jobbar 20 timmar om dygnet och herregud vad de är skillade på organisation, grafiska profiler, industriell inredning, fest och Konst. Jag, A och Judith har repeterat för ett aquatic theatrical performance om valar, kommunikation och dominans, domesticering och kollapsade fenor, belöning och drunkning i tre veckor. Det skulle hända på lördag på och i ett fantastiskt utomhusbad men vädret hatar oss och det dödliga scenariot vatten + elektricitet har tvingat oss att ställa in. Efter tusen turer med olika bud om ny lokal har vi fått flytta in i en enorm stensal istället och omvandla vårt vattenbaserade score till torra land med mycket knappa tidsmarginaler. Vi har bråkat med för varma flodlampor utan stativ, en sliten bergsprängare som inte vill säga ett ljud, festivalarrangörer som tycker vi bara är trubbel och en orkester som körde ut oss när vi äntligen skulle få repa. Det är motgångar och prestationsångest och what-the-serious-fuck-känslor och den återkommande känslan av att försöka vara scenkonstnär mest handlar om att utstå skam framför publik.
Det stormar och blåser och jag är så kär i den här platsen men också så liten och allt är flyktigt och jag längtar efter ekar och pianon och hästar och personer som har känt mig längre än i två månader.