Idag fyller Maxime, min älskade vän och sambo år och det vill jag fira med ett inlägg tillägnat henne, en sorts ode till en mycket förträfflig och viktig person. En minikrönika som överhuvudtaget inte kan sammanfatta eller förklara vår relation som praktiskt taget går tillbaka till tidernas begynnelse. Ett anspråkslöst kärleksbrev, en hyllning i all sin enkelhet.
Max promenerade in i mitt liv en augustidag
sensommaren 2006 på Fässbergsgymnasiets upprop för den nya musikklassen. Jag
minns inte det där så noga, men hon hade någon typ av vildvuxen
hippiepunkarlook med hemmagjorda dreads, batiktröjor, tokmönstrade
fladderbrallor och stålhättedocs. Jag minns att jag gick bredvid henne över
skolgården en morgon och hörde henne prata om att gå på svartklubb till helgen.
Hon kände ställen och människor, hade föräldrar som var konstnärer, bodde på
Linnégatan, spelade cello och var del av en värld jag instinktivt kände att jag
också ville tillhöra. Min känsla var ungefär LÄRMIGALLTDUKAN.
Och jag vet inte hur jag charmade henne (kanske var jag en tacksam lärjunge), men vi var i det närmsta oskiljaktiga sedan dess.
(Hehe, eh, ja. Det krävs en del svald stolthet för att blotta dessa mer pinsamma tonårslooks. Snackar om mig själv då, som alltså är den klorinblonda posören i sammanhanget.)
Vi har känt oss litterära och belästa och älskat Bruno
K Öijer, gått på Poetry Slam, bloggat oläsligt långa texter, använt
ensemblelektionerna i skolan till att spela Patrick Wolf och Ladytron och
Ronettes, upptäckt Gregory Crewdson och Sally Mann, tittat på Modern Konst på
Louisiana och drömt grandiosa konstnärsdrömmar.
Vi blev kära och förkrossade, lämnade och förnedrade, upphånglade och pirriga och det varit magiskt och så jävla smutsigt.
Vi scannade in våra sjuttonåriga leg i datorn, ändrade
en och annan siffra i Paint (<3) och skrev ut på hennes pappas fotoskrivare.
Misstankarna om varför det låg två fotopapper på köksbordet med utklippta hål
med de exakta måtten av ett leg avvärjde Max kaxigt med ”meeh vadå, tror du vi
typ gjort falskleg i din dator eller vadå?”. Och sedan gick vi ut och dansade.
Vi har varit arga tillsammans. Gråtit och försökt formulera vad som kändes så våldsamt fel när Försvaret föreläste på vår skola och oemotsagda pratade om människor som pjäser i ett dataspel. Vi har nog alltid varit feminister, känt oss som det, pratat om det och mer och mer gjort det. Lärt oss mer, synat skarpare, vässat våra argument, slingrat oss ur greppen på pojkarna som gjort oss illa.
Vi gick ur gymnasiet tillsammans och skrev WÖÖH på baksidan av våra studentmössor,
på utrymmet som egentligen var till för ens initialer.
Vi drömde bort oss och åkte till andra platser. När vi var sjutton åkte vi till London tillsammans med Julia och mamma. Vi promenerade i Camden, spanade på lockiga gatumusikanter och jag lärde mig vad Brick Lane var. Sommaren efter intog vi en Parislägenhet, klubbade på en gammal brandstation, efterfestade med fransoser som hette sånt som Pierre och Francois, år crêpes i Jardin du Luxembourg och matade luddiga ankungar i fontäner. Vi jagade vita påfåglar i Fountain Bleau, hängde i Carl Larssons gamla ateljé i Grez tillsammans med Max farmor, åt ost och palmiers.
För drygt ett år sedan bestämde vi oss för att bygga bo tillsammans och sedan dess har det varit vi som varit den bestående duon i trean i Majorna. Vi har en balkong väl lämpad för Baileyspimplande om sommarkvällarna, vi har gemensamma tvättider och resorb och frysta hallon och shampoo, vi har äntligen ett soffbord. Vi har tjafsat om komposten och bananflugorna ibland, men det är en petitess i sammanhanget. För den där vardagliga närheten, det kontinuerliga samtalet om varandras liv, de löpande diskussionerna, hemmafesterna, de gemensamma ansträngningarna på gymmet, upptäckten och frekventerandet av det franska bageriet, stunderna av svaghet och stress och tårar där en får finnas där för varandra, de lättsamt sömniga söndagsmiddagar på Hagabion och vetskapen om att hon finns i rummet bredvid.
Hon har varit långa perioder utomlands, sett tusen nya hörn av världen och vi har ibland inte hörts på månader. Men hon kommer tillbaka till mig, och jag kommer tillbaka till henne. Och jag önskar att vi alltid ska fortsätta komma tillbaka till varandra.
Min fina sambo, ärliga och skarpsinniga favoritpingla, min politiska tänkare och medkämpe, min stjärnsyster, mitt lilla gosiga djur, min osvikligt lojala peppare,ovärderliga vän av stål och guld – HURRA PÅ DIN DAG.
