Först och främst vill jag helt överväldigad tacka för responsen på förra inlägget, helt otroligt. Så mycket systerskapspepp, uppmuntran och kloka ord. Det svider att flera av er verkar känna igen sig, men jag hoppas det betyder att diskussionen hålls levande och fortsätter. Så kan vi fortsätta prata om normer och strukturer omkring oss som bryter ner och begränsar, göra varandra modiga. Som grädden på nosen länkade världsbästa Hej Blekk till mig i en text på samma tema, läs den! Hon är alltid oerhört skarp och smart i sina feministiska analyser. Blir så motiverad att skriva fler texter av den sorten när det får ett så fint mottagande. Vill verkligen att göra det, skriva om det viktiga, värkande angelägna. Men de texterna tar mer tid och arbete än andra sorters inlägg, så jag fortsätter blanda, men hoppas ändå kunna uppbåda någon sorts kontinuitet. Återigen, TACK för att ni är så himla bra.

Nu till en helt världslig sak.
En kjol.

Som jag hittade på en ladugårdsloppis där jag och Mattias svängde av på väg hem från Österlen i somras.Var mycket tveksam till den men den har kommit att bli en kär garderobsinvånare. Så fulsnyggt fin i sin superkorta modell, sin märkliga stretchiga manchesterimitation, beige mocka och ulliga tartanremsor.

Ganska roligt att det är en Dolce och Gabbana junior, vet ej om detta ska ses som creddigt eller genant. Roligt nummer två, som måste nämnas i sammanhanget, är att Mattias hade ett fanzine back in the days som skulle skriva om detta ej helt okända varumärke, som dock inte var så välkänt då. Det uppstod osäkerhet kring vad det obskyra italienska märket egentligen hette, och så fick det bli Dolce & grabbarna. Låter som ett gäng härliga grabbar som inte kunde bestämma sig om de skulle satsa på att gräddglasstillverkning eller pojkbandskarriär, så de körde på båda.