Inte kan väl den sista delen i min och Mattias lilla Malmöodyssé gå obemärkt förbi i cyberspace, det vore ju en förlust för oss alla. Därför fortsätter jag nu, med slutet på den lilla historien.

På söndag morgon (nåväl, lunchtid var det väl för alla hederliga förvärvsarbetare där ute) tog vi dagdrivare oss upp och gick ut i solen. Moriskan är ju helt svinfin, peppar hårt på mer kupoler i stadsbilden.

Finaste personen att hänga med.

Vi gick till Grand som vi hade fått höra skulle ha en bra frukostbuffé. Vi hängde på låset och gjorde blanka vita porslinstallrikar till måltider för kungar. Tog om och tog om och hade det så oförskämt bra. Det var verkligen en jättefin frukostbuffé och jag var så upptagen med att äta upp den att jag inte hade tid att fota.

Vi promenerade i Pildammsparken och pratade med hungriga fåglar.

Köpte bakelser på vägen hem när mörkret lagt sig.

Och så cyklade vi återigen till Potatopotato's tillfälliga tillhåll Bastionen. Där var det kulturpolitiskt scenkonstsamtal om vad som händer med teaterns roll i det ideologiska maktskifte vårt samhälle genomgår nu. Om nedskärningar, mod, att vara kompromisslös och stå för sina val, om fega institutioner och feta frigrupper. Monica Wilderoth som avgick som konstnärlig ledare för Borås Stadsteater eftersom hon blivit konstant motarbetad av ledningen var där, tillsammans med min idol Suzanne Osten och två från Potatopotato. Det var så sjukt inspirerande och stärkande. Så väldigt upplyftande med personer som tar sitt uppdrag på allvar och håller på med kultur av anledningar som är större än den egna framgången. Var absolut tvungen att snubbla fram till Suzanne Osten på darrande ben efteråt och tacka henne för att hon ger pepp och hopp i en kallt individualistisk tid och hon svarar på bredaste stockholmska om hur jag ska omge mig med ett järngäng, med bra vänner, välja mina projekt och stå för det jag gör. Dog starstruck-döden.

Innan vi lämnade vår nya favoritstad åt vi åt vi lunch på ett helt fantastiskt ställe, Saltimporten. Det ligger på Hullkajen, helt omöjligt att upptäcka om en inte vet exakt var det är. De har en cykel på väggen och helt otrolig lunch.

Det var typiskt industriellt cleant och alltså MATEN. Åttio spänn för den bästa kulinariska upplevelsen kanske ever. Vi kunde knappt fatta vad det var för det var så speciella smaker, men ändå extremt rent. Den vegetariska innehöll vita bönor, aska, persilja, ugnsrostade tomater, fänkål och det blev liksom världens lyckligaste smakäktenskap.

Så strålande avslutning på finaste miniatyrsemestern.