Det har varit en så underlig tid. Jag är fortfarande minst till hälften inne i den, i de mentala cirklar jag byggt in mig i och den vardag som varit min de senaste två månaderna. Jag längtar efter att ha distans till den här märkliga transportsträckan, men snart är den avklarad. Efter att jag kom in i Malmö åkte jag direkt tillbaka till Göteborg och efter månader av arbetslöshet slog det över i det motsatta. Jobb som personlig assistent fem kvällar i veckan och vikariejobb i kök i skolor i förskolor i städskrubbar i korridorer flera dagar i veckan. Nya ställen varje vecka, ibland gå hemifrån halv sju på morgonen och komma hem halv nio på kvällen. Och så osäkerheten med vikarielivet, att aldrig kunna planera och bli sms:ad om jobb klockan sju samma morgon. Med det livet följde ett nästan tvångsmässigt räknande för att vara säker på att plånboken ska hålla ihop, jag har blivit en mästare på att multiplicera med 40 och 0.7. Har känt mig som en ofrivillig miniräknare; det är ju inte det där kalkylerandet jag vill lägga min tankekraft på. Och jag har varit så mycket arg på vårt system som så skamlöst nedvärderar vård- och skola-yrken, att det ska vara ett sådant slit att jobba med så viktiga saker. Det märks överallt, hur folk går på knäna.

Tiden och energin till allt det andra i livet; till att träffa människor och komma på briljanta idéer, att klä sig kreativt och fotografera gator i motljus, att förkovra sig i magisk litteratur och prova nya skor, att lyssna på mina bästa P1-program och äta sig igenom Hagabions meny, att försöka formulera texter om angelägna ämnen, att se teater, att hälsa på en liten mormor eller en kär vän, att hänga vid bardiskar och på kaffebarer, att dansa i vardagsrummet och gå på promenad till Röda sten. Allt det där som är Göteborg och som är livet, det har inte funnits någon plats för det. Den lilla kreativa energi jag lyckas uppbåda pumpar jag in i vårt scenkonstprojekt på Not Quite, och det är ju fantastiskt roligt. Det är bara så mycket annat som fått läggas på is i olika byrålådor. Det blir så himla tydligt här på bloggen som ju till stor del är en display för det som är fint och estetiskt i mitt liv. När den delen bara försvinner. Jag går omkring i nerfläckade arbetskläder sex dagar i veckan och jag orkar knappt prata med någon på kvällarna. Det är inte fråga om någon depression, inte alls överhuvudtaget, det är bara en sådan här tid nu. En tid som det tjuter transportsträcka om, men som behövs. Som kommer ge mig möjligheter att göra potentiellt helt magiska saker i sommar. Och som såklart ger mig en massa viktiga erfarenheter också. Jag går in och ut ur olika verkligheter, jag lär mig tvätta dagistoaletter på det mest effektiva sättet, jag lär mig olika sorters storköksdiskmaskiner, lär mig hantera en personlift, blöjbyten, påklädning, jag får lyssna på slutkörda förskolepedagoger och en gång var det en ettåring med enorma blå ögon som var helt övertygad om att jag var hennes mamma.
Snart är min tid i Göteborg över. Jag flyttade hit som sextonåring helt utan rötter och styrka för att börja musikgymnasiet och nu är det hejdå. Först ska jag plantera lite blommor och trimma gräs på kyrkogården där mamma och pappa bor där jag jobbat flera gånger tidigare, sedan packar jag ihop mig för att bo i en resväska i ett par månader innan hela Malmöäventyret bär iväg på mig.
Men nu är ljuset på väg tillbaka. Utanför fönstret och i bröstkorgen. Som om det börjat spira blåsippor i fötterna på mig; jag anar att de andas i mig.