För några helger sedan var jag i Göteborg och det kändes som sista gången på länge. Det var sista gången i kollektivet för nu är det tömt och upplöst and it's the end of an era.

Jag var oerhört förkyld denna helg men hade redan fått boka om resan från några veckor tidigare så jag åkte prompt ändå. Det var magnoliornas tid och blixtrande sol.

Och körsbärsblommens.

Jag mötte upp Maxime och vi styrde kosan mot Hisingen och Backa teater. Det är en av landets bästa scener och jag saknar den, ville hinna se åtminstone en föreställning i vår.

Vi såg Ungdomen är deras sjukdom och vad jag slogs av är hur skarpt Backa skiljer sig från andra institutionsteatrar. Det är så mycket explosivitet, energi, svett och angelägenhet, poesi och nerv. Ljusår ifrån söndertrampade hjulspår och trött slentrian. Älskar ungdomsteater som vågar vara estetisk, existentiell och mångtydig.
Efter teatern köpte vi med oss indisk take away och sedan åt vi finost för att fira att Norea kommit in på Stenebyskolans textillinje (men nu har hon kommit in på en designskola i Reykjavik och ska börja där istället - dubbelt hurra!)

Det blev en morgon och det blev sista kollektivfrukosten vid Agnes flagnande köksbord. Maxime önskade sig amerikanska bananpannkakor och jag fixade.

Vi hade finost kvar från gårdagen.

Vi promenerade ut på stan till en gårdsförsäljning med rawfood-bollar, designkuddar, venusstatyer och Elvistavlor. Jag köpte två försilvrade rådjur som jag tänkte kan agera bokstöd på sängborden hemma. Ingen vet varför.

Gosiga systrar.

Träffade en krullig hund.

Jag kramade de gosiga systrarna hejdå och styrde stegen mot Mölndal där jag skulle träffa mamma och mormor som skulle fylla år snart och därför förskottfiras. Köpte Inger Christensens (min bästa poet!) Alfabet till mormor och sedan lyckades jag gå vilse i Toltorpsdalen för att de gjort om buss-systemet.

Fotograferade magnoliablad och sedan fick de hämta mig med bilen för jag stod förvirrad vid någon rondell och hade ingen bra plan.

Och så hängde vi stillsamt hos mormor, åt lunch och drack bryggkaffe och åt macarons och bullar.

Mormor passar denna fluffiga lejonhund.

Det finns hela monument av bilder på släktingar, vi är ju en relativt stor skara.
Vid det här laget hade min förkylning förflyttat sig till stämbanden och jag tvärtappade rösten. Alltså har aldrig varit med om liknande, särskilt med tanke på att det höll i sig i ungefär fem dagar. På kvällen såg jag Daniel som gör sin praktik på Folkteatern och fick väsa fram mina tack efteråt. Kunde dock inte låta mig hindras av denna pratblockering så vi och Daniels vän Sara gick och åt burgare på The Rover och ältade teatersaker i timmar.

Morgonen efter lät min forna ganska kraftfulla stämma fortfarande som en vindpust. Det kändes besvärligt eftersom jag skulle träffa flera personer, men det fick arrangeras om och bara bli en kort visit hos Anna, Martin och deras bebis Elsa. Kolla gulliga!

Kolla soft bebis, bara chillar i soffan. Det var mycket fint att se dessa tre och från deras lägenhet for jag till tåget för en tågbiljett som kostat alldeles för mycket. Och när jag åkte ifrån Göteborg så hade jag åkt från Majorna en sista gång, Bangatans förfallna fasader och minnen om svartklubbar på sommaren, hundcafét som gör reklam för hundparkour, Café kultur där jag och Max ätit frukost otaliga gånger, blomsteraffären som nog är uppkallad efter en Kristina Lugn-pjäs, de där gatorna jag gått i alla sorters väder och med alla sorters känslor innanför bröstbenet. Jag flyttade för ett år sedan men har alltid haft ett hem att komma tillbaka till, nu finns det inte mer. Hejdå lyftkranarna, spårvagnssoundtracket, älvsborgsbroar och gullbergskajer, andra långgator och Järntorgets körsbärsträd. Hejdå till den stad som i nio år uppfostrat mig och låtit mig växa i sig, det var här allt började och nu fortsätter jag nån annanstans.