Det luktar kiss & kanelbullar i tunnelbaneuppgången och de dagar jag kan ha något annat än svettiga repkläder på mig vill jag bara ha polotröjor och blingiga ringar i öronen. Det här projektlivet är så märkligt; allt handlar om en sak superintensivt en tid och då är det nästan som att inget annat finns. Och när det projektet tar slut tar ett annat projekt och en annan värld vid. Jag lever i Britneyworld, bara. Blir stressad över att jag inte hinner fotografera höstens eldar och av att regnet drar med sig de sista färgerna i fallet. När det regnar är undersidan av taket på tunnelbanestationen täckt av gömda duvor. Queen B, Princess of Pop & MIA tar mig över mitt Mount Everest, genom min premiärförlossning och andas syre i utmattade hjärtmuskler (den förblindande väggen av saknad). Den här veckan framtill lördag känns som ett liv. Gick till Storkyrkobadet och bastade med sjuttioåriga tanter som kommit varje vecka i trettio år, svettades ut ångest och simmade i den där märkliga kakelklädda tunneln. Sedan tar vi på oss våra blonda peruker, vår bronzing och våra knästrumpor och dansar vår Britneyarmé in i premiär.