Kapitlet Johanna, Britney & 1600-talslägenheten är avslutat. Slutfört, nedpackat, förhastat undanstädat. Inga fler frukostar vid bordet med den grönmönstrade vaxduken med fötterna på elementet för att väggarna inte klarar att hålla kylan ute. Inget mer vakna av sopbilen utanför lövtunna väggen klockan 7 varje morgon, inga skevstämda kyrkklockor, inga sluttande trägolv, kakelugnar, nedslitna stentrappor eller eventuella spökens närvaro. Ingen galen gallerist på nedervåningen att smyga för. Men jag kommer sakna det, jag tyckte om det där rummet och att bo med min dekadenta skådespelardiva tillika klasskamrat Linn. Och bye bye Britney, du har präglat hela min höst. Att infinna sig på teatern, anlägga den där sotiga lolitalooken och bekvämt hänga runt i den där hjärtligt gränslösa jargong som blivit våran. Foajékaraoke & full salong varje kväll. Smaken av artificiell jordgubb, Hubbabubba, knastrande godishalsband & bryggkaffe genom sugrör. Britneys dödssöta Private show & en genomträngande omklädningsrumssvett som om vi var ett helt tonårsfotbollslag. Min praktik är klar, it's done, there's no way to go but on.
Det har varit snö, det har smält, det har varit skimmer, sedan bråddjup, det har varit white noise och lugnet på andra sidan katastrofen. Det har smakat kall phad thai, mentholcigg och salt från ögonen de värsta dagarna. Jag hoppas osäkerheten, sömnlösheten och lavaångesten som flutit under min hud i höst är utrensad för alltid, att den dör med 2016. Att den ligger kvar som ett ömsat skinn i ett av hörnen i det rum som var mitt. Att den är lika bortfrätt som min svarta hårfärg som jag tvingat bort med tre stenhårda blekningar och som nog aldrig kommer igen.