EFTER UPPEHÅLLET

Jag är tillbaka! Oavsett om någon eller ingen noterat att jag varit borta, så är jag tillbaka. Lärdom 1 efter sociala medier-fri månad: sjukt lätt. Har tänkt så lite på det. Lärdom 2: sjukt skönt. Att slippa fundera på om jag missar något, att slippa veta en massa saker om bekanta, fylla huvudet med meningslös information. Jag har nog blivit lite lugnare och det känns lättare att koncentrera sig på en sak i taget. Den här platsen har jag dock saknat, även om jag tror den ska bli något lite annat på sikt.

Det var rätt månad att vara borta.  En tid mer hektisk, mer socialt, arbetsmässigt och känslomässigt högintensiv än på länge. Jag väntar på att min kropp ska sänka garden och bli febersvag, men hoppas på att ta mig igenom utan en krackelerad hälsa. Skolan har varit en torktumlare, en biltvätt, en orkan, en resa i hundrasextio. Alltså mer än vanligt. Vi har arbetat med mask (på bilden till höger är det alltså inte jag som fått extra gothfeeling utan i scensmink, även om vitsmink inte utmärker sig på min stearinbleka hud) med en franskargentiskvelezuelansk helt makalös pedagog. Vi har gått tiotimmarsdagar,  fått lägga om schemat när en av tolv varit sjuk pga ultrakollektivistisk arbetsetik, arbetat med Stridsbergsk text och större uttryck än någonsin, jag har känt maskenfreiheit, det har varit kreativt, på allvar, giftig och uppsluppen stämning, vi har för första gången på riktigt varit ett kollektiv och allt mynnade ut i en 2.5 timme lång show där vi alla var på scenen och skötte allt åt varandra hela vägen.  Vissa fattade ingenting, vissa sa det var det bästa de sett på scenskolan, några grät fyra gånger och några stod upp och applåderade.
Utöver skolan har jag haft mindre liv än vanligt den här månaden. Bilderna ovan representerar de dryga två tillfällena jag lyxat till det med personlig hygien + smink + i vänstra bilden andra kläder än svarta mjukisar och polotröja.
Och vidare har jag; tatuerat mig, fått praktik och en Stockholmshöst i kikarn, tackat nej till två andra fina erbjudanden, haft gråtdränkta uppslitande samtal, kanske fått ett sommarjobb, passat Latifa själv en hel halv dag, lyckats natta henne flera gånger själv, men mest av allt slitit på vår scen, med min klass i min intakta teaterbubbla.
Nu börjar min sista månad som tjugofemåring och min sista månad i Malmö på tio månader.  Imorgon klockan 6.30 åker vi med klassen till Berlin för en äkta klassresa och det blir det sista vi gör ihop innan slutproduktionen.
Det finns tider som att befinna sig i ett flygplan på ett flygfält just innan avfärd. Att kretsa kring landningsbanorna i väntan på att få lyfta.  Att söka sig upp genom molndimmorna till en annan plats, en ny. Och nervositeten och förhoppningarna trängs i magtrakten. Lika delar hisnande aningar om eufori och förödelse. Att snart få lyfta, flyga. Det är den platsen, den tiden som är nu.