Här står jag och iscensätter äkta 90-talsfrisyr som om det inte fanns någon morgondag. Att säga farväl till ett tioårigt liv med knivskarp lugg var nödvändigt, att bryta mig ur känslan av att vara determinerad till ett liv som övervintrad popflikka med Snövitkomplex. Efter några månader med otillfredsställande snedlugg har jag bejakat mittbenan. Låtit min gollumbleka panna möta dagens ljus. Ambitionen var att se ut som Brigitte Bardot med sensuell 60-talsgardinlugg. Ser istället ut som Nick Carter i en mörk period i livet. Men jag gillar det lite ändå! När jag Tänker Positivt känner jag mig som Justine Frischmann. Oavsett vad jag tycker är det liksom ingen idé att kämpa emot 90-talsestetikens återinträde i mitt liv. I min garderob hänger till exempel ett par utsvängda ljusa Levis 501:or. Vad som helst kan hända nu.