(På kollaget; vita docs, visar mer snart. Blodröda ranunkler som tjänar till att piffa upp mitt rum, sönderanvänd karta över G, min krasseodling, passfoton för mitt studentleg som jag fick betala 7 euro för eftersom automaten inte kunde ge nån växel, fullskriven kalender och almanacka, alla mina läppstift.)

Så mycket irrande och yrande just nu. Så mycket logistisk, schematisk och geografisk förvirring. Bara fyra dagar och redan en liten hög av misskommunikation, utebliven undervisning och antiklimax. Min kropp berättar för mig att stressnivåerna är förhöjda, jag sträcker mig när jag rör mig, är stel/skör/tung. Det är samtidigt bra och rätt att vara här, fina grejer och personer händer också. Början på det här äventyret har bara lutat över en aning åt det svåra hållet.
De senaste fyra dagarna har jag:

- Cyklat vilse iklädd nu knallgul anorak, cyklat utanför min karta, lämnat Giessen, hamnat på industribakgårdar, längs motorvägar och i skogen där vildsvinen bor. Dimma och lera. Skrikit FAN rakt ut, svettat sminket randigt och missat första lektionen i Open dramaturgy.

- Tagit mig till första passet av en rörelsekurs, var oroväckande tidig pga ovillig att upprepa föregående incident. Hade glömt bort konceptet akademisk kvart. Till slut kom studenterna men ingen lärare för han hade en premiär kommande dag och hade glömt bort kursen. Samt glömt meddela detta.

- Lyckats gå på första lektionen av kursen med den omåttligt peppiga titeln feminism and neoliberalism - a dangerous liaison? Lite tveksam grupp var det verkar men ska få läsa massa intersektionella, postkoloniala, queera, marxistiska texter så är mkt hoppfull.

- Åkt till Frankfurt för en föreläsningsserie som utgör en av mina kurser enbart för att bli informerad om att föreläsningen började för en timme sedan och inte om tio minuter som universitetets hemsida hävdat.
Bjöd mig själv på ensammiddag som tröst, gick sedan till ett visst story varuhus för att köpa springshorts och Harry Potter-trosor (en flamma som aldrig dör) bara för att vid kassan upptäcka att min plånbok stod ingenstans att finna. Så fakking stulen, den där fickan så oåterkalleligt fakking tom. Spärra kort, förklara för konduktör varför jag ej kunde bevisa att jag var student (vi får åka gratis), gråta av frustration.

Detta = en lovande lektion, tre antiklimax och ett ficktjuvat nederlag.

Ändå är jag benhårt övertygad om att jag är på rätt ställe vid rätt tidpunkt och vill vara exakt här. Känner och vet att bra saker är på väg. Det har redan visat sig i guldglimtar till nya bekantskaper, röster och utbytta kontaktuppgifter. Alla är snälla hittills men jag tröttnar lite på min röst som upprepar from Sweden/one semester/applied theatre studies/bachelor/acting/Malmö/no, unfortunately no german.
Utbildningen verkar vara precis det den utgett sig för. Kaotisk, konceptuell, teoretiskt djuplodande. Lyckades efter en veckas tjat få ett möte med min kontaktperson på universitetet som i stort sett mest bekräftade den röriga organisation jag känt av, uppenbarligen en organisation som motvilligt håller sig till byråkratiska regler och trotsar dem när den kan. Och när jag frågar om det är skrivna uppgifter till alla kurser säger han nja, vi gillar inte att tvinga våra studenter att göra saker, så du kan göra som du vill.

Förhåller mig till denna nyfunna frihet förhoppningsfullt tveksamt, får vänja mig av bekvämligheten i att någon berättar vad jag ska göra nio timmar om dagen och bemästra min egen tillvaro.
Idag ska jag ha lektion med en idolregissör och hitta nån att låna pengar av.