Knotten som uppehåller sig i den fuktiga luften längs floden fastnar i mitt läppstift när jag störtar igenom dem på min cykel över den ojämna grusvägen. Jag stannar för tjärblomstern och den nästan utslagna flädern, aktar mig för de täta klungorna av brännässlor.

//

Molnen är täta och för få sömntimmar får mig att gråta när en inte ska och sedan lyssna på Jesus & Mary Chain alldeles för högt.

Mina rutiner här är oregelbundna och har överhuvudtaget inte de där återkommande rytmiska kvalitéerna som är essentiellt för just rutiner. Mindre sömn, senare nätter och senare mornar, inga träningsrutiner, mera läsning och fler projekt men mindre skådespeleri och kanske två timmar lärarledd tid om dagen istället för nio. Just nu enbart projektpanik varvat med korta stunder av projekteufori. Teatermaschine, teaterfestival, teaterkaos.

Och den mest dramatiska förändringar; en oändligt värdefull kärleksrelation har brutits upp, ett ovärderligt delat liv, delad tid, som ska söka en annan form nu. Ett sorts paradigmskifte kanske.

//

Jag har lämnat min satellitposition och närmat mig den här världen, är fortfarande en turist här men känner locals och har kommit förbi första kallpratsskiktet. Är på en underlig mellanstation av att vara en del av en värld men också så tydligt inte. Ett sorts tillfälligt socialt uppehållstillstånd. Att, igen, verkligen inte veta om en kan någonting av värde överhuvudtaget. Teaterfestivalen händer här nu; alla andra jobbar 20 timmar om dygnet och herregud vad de är skillade på organisation, grafiska profiler, industriell inredning, fest och Konst. Jag, A och Judith har repeterat för ett aquatic theatrical performance om valar, kommunikation och dominans, domesticering och kollapsade fenor, belöning och drunkning i tre veckor. Det skulle hända på lördag på och i ett fantastiskt utomhusbad men vädret hatar oss och det dödliga scenariot vatten + elektricitet har tvingat oss att ställa in. Efter tusen turer med olika bud om ny lokal har vi fått flytta in i en enorm stensal istället och omvandla vårt vattenbaserade score till torra land med mycket knappa tidsmarginaler. Vi har bråkat med för varma flodlampor utan stativ, en sliten bergsprängare som inte vill säga ett ljud, festivalarrangörer som tycker vi bara är trubbel och en orkester som körde ut oss när vi äntligen skulle få repa. Det är motgångar och prestationsångest och what-the-serious-fuck-känslor och den återkommande känslan av att försöka vara scenkonstnär mest handlar om att utstå skam framför publik.

Det stormar och blåser och jag är så kär i den här platsen men också så liten och allt är flyktigt och jag längtar efter ekar och pianon och hästar och personer som har känt mig längre än i två månader.