I söndags lämnade jag G. Dagen av avfärd som jag bävat för i evigheter, som jag sörjt i förskott från och till sedan efter midsommar. Att avsluta en era, lämna livet i G. Jag hörde om G för nästan exakt ett år sedan när jag var utmattat besviken på Malmö och hade ett sprängande behov av att avvika från Teatersverige en stund. Jag frågade Olof om den bästa scenkonstutbildningen i Europa och han sa "Gießen, definitivt". Ett år senare lämnade jag nämnda plats i en vårgrön buss under en sällsynt blå tysk himmel med ett bagage jag knappt kunde rubba där jag spillt ut en hel påse chiafrön över mina noggrant ihopvikta ägodelar.
Att anlända till G var ett självande ögonblick av osäkerhet och potential, staden som en sömnig, tom betongcanvas. Staden av miljoner kaniner, oupphörligt svikande väder och ett enastående performanceinstitut. Nu är det en av mina starkast lysande platser på min personliga karta. Här har jag känt mig intellektuellt underlägsen & överväldigat inspirerad, jag har sett dörrar uppenbara sig och horisonter förskjutas, varit så vilse & osäker, ätit ett genomsnitt av fem wraps per vecka och hittat min favorit-Rittersport. Jag har gråtit i badrum och sovrum, i gathörn, på cyklar & bakom solglasögon, gjort slut och slagits med Skuld, lyssnat på Aurora & Devendra Banhart & James Blake & Frank Ocean, gjort mitt första soloperformance, saknat referenser och spenderat för mycket pengar på hudvårdsprodukter. Jag har ifrågasatt varje idé jag hade om framtiden, shottat tjeckisk sprit och kissat i en buske innan vi spelade en föreställning med de, utom tävlan, stressigaste omständigheterna någonsin framför några av de personer inom fältet som jag beundrar mest. Känt det som om Morrissey hört mig sjunga i duschen, först fått svindel av skam och sedan varit stolt (för värdet av att slutföra, gå rakt igenom det). Jag har försökt uppfostra min självdisciplin, varit med om den mjukaste cykelolyckan, mödosamt arbetat upp en hygglig (men skör) vana att hantera akademisk text, vant mig vid livets blaskigaste kaffe, vunnit nya favoritpersoner, haft svårt att höja min röst och känt mig olustigt tyst, känt mig yngre än på mycket länge, tappat bort min sömn- och träningsrutin och känt värdet/njutningen av det, blivit kär, fått alla mina förhoppningar & några av mina farhågor besannade. Och jag stakar redan ut en väg tillbaka.
Hejdå G, tack för allt. Men det viktigaste; fortsättning följer.