Idag lämnade jag Malmö efter två veckor, de två sista. Alltså, sista. I helgen var jag i Stockholm; missade nästan tåget då jag stod på fel perrong trots att jag var på stationen 40 minuter tidigt. Hann enbart pga att tåget var sent. Förvirring uppstod när jag skulle ta min plats för där satt redan någon och vi undrade hur dubbelbokningar egentligen går till. Detta mysterium fick sin förklaring när konduktören uppmärksammade mig på att min biljett gällde tredje MARS. Antagligen ett resultat av multitasking, nån sorts tankspriddhet från min sida. Konduktören var först dryg och sen gullig, gav mig en ledig plats i första klass, en ska aldrig underskatta extra breda säten och gratis chokladmuffins.
Nu åker jag mot Tyskland, G och meu amorado, sedan vidare ------
Det har varit en utfasningsprocess från Malmö som pågått nästan ett år, men i fredags var den dagen som var den sista. Den lektionen som det inte kommer någon annan efter. För tre år och sju dagar sedan kom jag in på Teaterhögskolan i Malmö. Mitt nummer var 456, det numret hamnade på en lista med elva andra nummer. Att väljas på det sättet. Den natten var en av de största i mitt liv, en vändpunkt kantad av ceremonier och något som verkligen kändes magiskt, mitt Hogwarts. Den här berättelsen skriver sina sista rader, jag började skriva ut mig själv successivt för ett år sedan men nu är det äkta sorti.
Känns lite som att flytta hemifrån. Vill ut bort nu, bort från allt det där färdigformulerade som känns statiskt och tillbakahållande, men det är ju också varmt och bekvämt och säkert. Jag är övertygad om att den här vägen, den här planen är helt rätt. Jag ska till Stockholm och arbeta med nio personer i ett projekt som jag är så exalterad över. Skolan i Malmö har gjort mig frustrerad och ledsen på många sätt, men det har verkligen varit fint också. Och det finns så mycket omhändertagande och trygghet där. Där rör jag mig obekymrat i genomsvettiga kläder och känner mig stöttad av mina klasskompisar när jag försöker spela realism för första gången på ett år. Där är kaffet allas, vi somnar ibland i soffan mellan lektionerna och någon har tänkt ut varenda timme av vårt schema för månader framåt. Ibland har vi tre lärare på en student, där hade jag mitt eget skåp, ett postfack med mitt namn. Där finns en takterass för våren och en bastu för vintern, där stör vi oss på varandras dåliga vanor och förvånas när vi levlat, vi tröttnar och överraskas. Det där är över för mig. Min tolva, min scenskoleklass lever vidare utan mig. Det är rätt, min intuition har tagit sig hög klar ton det senaste året och den är mycket säker på sin sak. Jag har varit arg så mycket, men jag tror inte jag är arg längre. Kritisk men inte upprörd. Det är bara dags att gå nu.
Saker försvinner när en bor i en resväska. Min kameraladdare till exempel, jag väntar på en ny för det kliar i hela mig efter att inte ha kunnat fota på en månad. Förstår hur mycket det där betyder när jag inte har det. Blir nog aldrig en fotograf men vill alltid fotografera. Beställde en ny laddare till Malmö men den hann inte komma innan jag for. Detta. Nomadiska. Lajf. Det som jag har en komplicerad och intensiv kärleksrelation med men som osäkrar allt jag var van vid och tar orimligt mycket grejer ifrån mig.
Jag har börjat skriva igen. I en skrivbok med blanka papper. Knappt något färdigt, men bara det att text händer och det kommer melodier till mig, det finns musik någonstans, det finns tveklöst en längtan och det finns någon sorts produktion, det finns ord. Det handlar ofta om separationer, om ankomster och avgångar och hur nära jag känner tidens rörelse, som ett vinddrag.
Det är fallande, fosterställningar, förgänglighet omkring mig och inuti. Världen är farligare, mer oberäknelig och förlamande än jag någonsin sett. Det går så fort, det är mer än vad som går att ta in, för vansinnigt. Skenande apokalyps. Och det största privilegiet av allt är kanske det att kunna vända bort blicken, att kunna välja blindheten, ignoransen. Att stänga in sig i sammetsbubblor och ägna sig åt eskapism. Det är riktigt obehagligt att märka att ens välmående hänger på ignorans, att för att inte drabbas av ren hopplöshet så tittar en bort. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Jag vill aktivera mig, jag vill omsätta förtvivlan i handling. Men jag vet inte hur, jag har inte vetat hur på väldigt länge.
Jag har upptäckt Run the Jewels och förstår inte varför jag inte alltid har lyssnat på stenhård hiphop? Känner mig som en karatekidkween var jag än går med dem i öronen. I mitt huvud med dem kan jag slå sönder allt som behöver slås sönder. Är väl dömd till att för alltid vara en ängslig blek skandinav, men i mitt huvud! Karatekidkween I tell you.
Just nu har jag en intensiv känsla av att ha ett framför, ett fält av kommande liv. Men katastroftankarna skedar alltid med förhoppningarna och jag upprepar don’t anticipate don’t anticipate don’t anticipate när jag vill gråta över förluster som ännu inte inträffat. Eller när skador och skogsbränder omkring mig tömmer allt på syre. Bergstoppar går över i stup så fort. Ibland när jag har mens tänker jag på att det vore så käckt om det gick att blöda ut allt på en gång, en timme på toa bara så skulle allt vara överstökat. Tänker att det också kunde vara detsamma med smärtsamma insikter och kriser. Om en kunde få blöda ut alla våldsamma känslor om förgänglighet, ensamhet, förlust, åldrande och död i en enda krigisk katharsis för att sedan kunna hantera livet igen. Men det skulle antagligen vara dödligt överväldigande, en skulle förblöda av livets obegripligheter. Så katastroferna får väl fortsätta skeda förväntningarna och jag vår vända mig emellan dem, lyssna intensivt åt sidan.