Tiden går så sanslöst fort just nu! Vet inte om detta bara är början på den acceleration av tiden som bara kommer öka livet ut, eller om det är något särskilt med den här perioden. Om två månader är min scenskoletid över och då har redan halva 2017 passerat. Förstår. Ej. Jag är också till exempel redan 27 år, två veckor och två dagar. Födelsedagar är en komplicerad sak. Fantastiskt att fortfarande vara vid liv & livet blir faktiskt bättre vs Den Stora Åldersnojan. Det blir någon form av avstämning; hur lyckad/lycklig är jag nu, var är jag/vart vill jag etc. Och så tänker jag alltid att jag inte vill ha nåt stort, att jag inte vill stå i centrum eller göra någon grej av det, men när själva bemärkelsedagen inträffar ångrar jag mig och vill ha storslagna planer i alla fall och då är det i regel för sent. Tröttsamt beteendemönster. Min födelsedag i år var känslomässigt böljande, och såg ut lite såhär:
F var här! Det var en mycket bra sak. Vi åt en rimlig mängd amerikanska bananpannkakor till frukost.
Jag fick livets finaste kimono i födelsedagspresent som jag suktat efter på Beyond retro dagen innan. Ska leva eskapistiskt konstnärslajf i denna i sommar.
Det var alla tiders vår och det gick att dricka kaffe på balkongen, tjöt över hur nice det var.
Kände att vita jeans var det mest passande plagget denna dag.
Sedan hade jag lite ångest på tunnelbanan på väg till skolan; tiden, framtiden etc. Hade sovit dåligt och haft ont i magen på natten så var ej helt i balans.
Gör ju min slutproduktion i Sthlm/Gbg och jag träffade min fina grupp och förberedde för readingen av Emmas text som vi skulle ha kommande fredag. Det är en poetisk och episk explosion vill jag lova.
Efter repdagen följde typ 1.5 timme av total förvirring då F's telefon var död och det var stopp på röda linjen. Vi hade bestämt träff på skolan för att gå på en föreläsning med Mette Ingvartsen men kunde ju inte nå varandra alls. Min strategi var att åka hem för att jag tänkte att han antagligen tänkte samma sak, men hans strategi var att åka till skolan där vi sagt att vi skulle mötas oavsett hur försenad han skulle bli. På en marginal av ungefär tre minuter hittade han mig på busshållplatsen innan jag åkte hemåt, hade vi inte stött på varandra då hade det urartat i flera timmars lönlöst letande (hur letar en efter nån i Stockholm ens). Vi missade föreläsningen, jag var lättad men skör och vi begav oss till Kokyo för att möta upp Maxime.
Gulliga personer va!!
Jag fick en fågelmatare av Max och den största ros jag nånsin sett av hennes gulliga föräldrar. Sedan åt vi dumplings och andra goa koreanska grejer.
Fick konfetti också.
Vid det här laget hade ångesten släppt och det blev ett mycket fnissigt och förnöjsamt avslut på den födelsedagen.