Sommaren snurrar fort & min examen är plötsligt tre veckor bort, juni smälter i solsken & skyfall. Jag och mitt 25-kilosbaggage har rört oss över Tyskland, Tjeckien & nu tillfälligt (allt, tillfälligt) landat i mina föräldrars hus, i mina föräldrars trädgård, i min barndomsby. Fotograferar mer nu men är än mer upptagen med att ta igen sömn, gå i terapi över Skype, upprätthålla distansrelation, skriva in mig på Arbetsförmedlingen & uppdatera cv-sidor, genomgå bootcampliknande emotionella processer, plöja säsong fem av Orange is the new black och gråta till varje avsnitt, gosa med en gammal hund som knappt orkar gå längre, ligga på magen på en gul filt i gräset och färdigställa en uppsats som bara blir länge & längre, vara bakis av antihistaminer, köpa fler tågbiljetter till fortsatt fläng, cykla till höjder varifrån en kan se mina käraste ängar & sjöar och faktiskt sova hela nätter för att den här platsen gör mig lugnare än jag varit på länge. De här bilderna är ifrån tio dagar i Gießen som började i solförmörkelse, slutade i soluppgång och sedan avbröts av taxi, perrong, avsked, tåg, flyg, omständigheter av helt fel material. Men efter det hände flera bra saker & jag vill verkligen tro att jag är på en avsats som leder uppåt & framåt, till något lite ljusare, lite tryggare, lite mindre likt en jordbävning.