Med oregelbunden hjärtrytm kommer den här platsen till liv, fläckvis och nog bara mer & mer glest. Det blev inte lättare när mitt fina 28-millimetersobjektiv verkligen gick sönder för några veckor sedan & jag inte hade med mig mitt andra att byta till. Men innan det lyckades fokusera ett motiv för sista gången var jag i en skog i Norge med 15 andra teaterpersoner i två veckor. Vi bodde i en våffelstuga utan wifi & dusch & toalett vid en tjärn med en botten täckt av pulveriserat skogsmaterial. Det var ett utopiskt tillfälligt litet kollektiv, en hyperkompakt andra verklighet där alla rörelser var som i Tetris. Ett hus med väggarna målade med tjock pastellfärg som fick hela bygget att kännas som ett knarrande påskägg, & det var ungefär så litet. Där satte vi upp Schillers Rövare, i påskäggshuset & i skogen & på stenarna & i (alltså, i) tjärnen. Det var som ett lajv & ett avslaget rejv & moraltung 1700-talsgestik. Under de veckorna var jag djupt harmoniskt, tidvis klaustrofobisk, skrattade mig till träningsvärk, hade tre fästingar, frös mig till bortdomnade händer i tjärnen, läste tillsammans med fyra raggsockebeklädda vänner i absolut tystnad i flera timmar en söndag, gjorde en enda utflykt till Arendal för att se Earth, Wind & Fire & det kändes som tennisveckan i Båstad (tänker jag mig) & sedan hittade vi en osannolik hiphopklubb i ett shabby chic-café, jag var med om livets värsta åskväder & vaknade av att det slog gnistor ur proppskåpet jag sov under, hade intense bonding time med naturen vid ensamt nakennattbad, proklamerade dramatisk monolog simmandes över tjärnen, snittade två våfflor om dagen & så gjorde vi ju en nästan fyra timmar lång föreställning. Det enda som fastnade i kameran var tyvärr bara det här, men ändå: