Jag har hunnit vara hemma hos päronen två gånger den senaste månaden, har velat dra mustig skogsluft djupt i lungorna innan de fylldes med tysk huvudstadsluft. Varje gång jag är där vill jag stanna längre för pianot, ekarna, rutinerna, grönkålen i trädgårdslandet, pussande hästmularna, stigarna & stenmurarna som leder & jag följer. Nu har vår älskade gammhund lämnat det här livet & hans klor hörs inte längre mot golvet, men det var längesedan han slutade sova i mitt rum, i somras gick han vilse i skogen & hörde inte var visslingarna kom ifrån. Han tynade bort långsamt & jag grät i hans päls sista gången vi sågs för jag kände det var just den sista.

Ena gången var F med mig där, vindraget från sommaren som stängde dörren drog in över oss. Rallarrosorna blev till duniga rävsvansar & flugsvamparna såg upp från skogsbrynen med giftröd uppsyn.

& andra gången var jag inte ens där ett dygn men det var tydligt att det var mörkare då. Vägarna, kvällarna, nyponen. Men fick promenera i flera timmar, djupprata med päron, gråta mellan tallarna också & klia en kärvänlig tacka & hennes lamm mellan hornen.