Här står jag och iscensätter äkta 90-talsfrisyr som om det inte fanns någon morgondag. Att säga farväl till ett tioårigt liv med knivskarp lugg var nödvändigt, att bryta mig ur känslan av att vara determinerad till ett liv som övervintrad popflikka med Snövitkomplex. Efter några månader med otillfredsställande snedlugg har jag bejakat mittbenan. Låtit min gollumbleka panna möta dagens ljus. Ambitionen var att se ut som Brigitte Bardot med sensuell 60-talsgardinlugg. Ser istället ut som Nick Carter i en mörk period i livet. Men jag gillar det lite ändå! När jag Tänker Positivt känner jag mig som Justine Frischmann. Oavsett vad jag tycker är det liksom ingen idé att kämpa emot 90-talsestetikens återinträde i mitt liv. I min garderob hänger till exempel ett par utsvängda ljusa Levis 501:or. Vad som helst kan hända nu.
EN ALG, EN ALGORITM, EN HIMLAKROPP PÅ MIN KROPP
En söndag för några veckor sedan låg jag på en brits under en sylvass tunn nål i ett industriområde på Hisingen och märkte min kropp för evigt. Jag snicksnackar mycket om tatueringar, har alltid planer men har bara en enda sedan tidigare. Men så fick jag ett intensivt behov av att känna att jag kunde slå slag i saker, så när jag stötte på Anders och hans fantastiskt fina algorithmkonst föll snicksnack och planer på plats. För att hans bilder förenar vetenskap och natur och poesi på ett perfekt sätt och är grafiskt och estetiskt fulländade. Den blev större och mörkare än vad jag tänkt mig men jag tycker så himla mycket om den. Den är inspirerad av en alg men känns lika mycket som något från rymden, den är absolut inte för alla, den rör sig när jag rör mig, den är evig, den är min.
(Tack Calle för att du gjorde den så bra)
I SWEAR TO GOD, I HEARD THE EARTH INHALE
Mera Island! Än är det inte över, finns för mycket ångande bad och snöiga vidder att visa.
En dag vaknade vi, det var äkta vinter och utsikten från Noreas fönster såg ut såhär.
Och såhär.
Vi skulle åka på utflykt till Fontana, ett spa av varma källor och sånt dvs Islands paradgren. Vi packade badkläder och så kom Þórður och hämtade upp oss i sin jeep.
Stannade lite på vägen och tappade hakan över overkliga vintervyer.
Matchade landskapet med arktisk blekhet.
Köpte doughnuts och kaffe och mackor att ha som fika hela dagen. Jag åt upp mitt innan vi kommit fram, det kan vara ett tecken på att det kommer gå dåligt för mig i life.
Stannade vid ett ställe där en kunde dyka mellan kontinentalplattorna och möttes av denna rimliga skylt.
Brötiga dudes störde den magiska stämningen men det var ändå såhär vackert.
Det gosades och brottades och snökastades.
Sedan kom vi till Grand Budapest hotell!! Men alltså, nästan. Islands äldsta internatskola som såg mkt Wes Anderson-esque ut.
Det pågår säkert en massa hårdnackad pennalism där, internatskolans vana trogen, men hur fin är den inte.
Vi nådde resans mål, duschade, bytte om till badkläder och sjönk ner i ångande heta vatten.
Det rådde faktiskt inget fotoförbud så jag travade in och hämtade kameran just innan det hann bli helt mörkt.
Allt var mycket estetiskt och kallt och ångande. Enda minuset var några högljudda gäng och svenska tonårskillar som ej respekterade Den Meditativa Atmosfären.
Om detta bara fanns i Sverige.
Gorgeous person i dyrisbaddräkt från Lonely Lingerie.
Fontana ligger precis intill en sjö där en inte får gå ut barfota eftersom det kan skjuta upp kokande vatten när som helst. Vildmarksaction.
Extremt fint ställe om en gillar hetta + kyla, snö och vildmarkskänsla på riktigt fast på låtsas.
Var mer harmonisk än död, känner att bilden kommunicerar lite för mycket av det senare. Det var en så fin dag och vägen tillbaka till Reykjavik under enorm stjärnhimmel fulländade alltihop.
POST BERLIN
Jag sitter längst bak i en nästan tom buss, sträcker ut mig över tre säten. En fulkaffe på brickbordet, naglarna spruckna och ojämna av rök stad och avgaser. Kroppen är mjuk och tung, medtagen och med nya erfarenheter inpräntade i hjärtkammare och lever. Nästan en ny värld innanför bröstbenet. Jag vill spara den här känslan. Gå in i den, gå upp i den. En känsla som känns fri från skuld och ansvar, som känns dekadent men lätt, som luktar rök och mintpastiller och dagens första kaffekopp klockan halv tre på eftermiddagen.
Berlinresan svepte igenom mig och lämnade mig lycklig och utslagen. Min kropp svarar på detta med att sänka garden, släppa in febern och låter mig inte orka något annat än att plöja Please like me, Togetherness och Girls. En helt väntad reaktion, trodde den skulle komma tidigare. Det var en så sjukt bra resa och min känsla nu är lite som den en får efter festivaler på sommaren. En utmattad tom känsla där allt det storartade en varit med om långsamt klingar ur kroppen. Rostig och urlakad. Tänker på; föreställningarna som uttrycker en starkare konstnärlig integritet än vad som skulle vågas i Sverige, technonätter och karaokenätter, teatrarnas upplysta kantiner där vi träffar skådisarna efteråt, fötternas konstanta ömmande för att vi hela tiden rör oss, fotoautomaterna, dimsum och bananbröd, taxifärder genom regniga nätter, att bli nekad och insläppt på monsterklubbar, Katie Mitchell, Cate Blanchett, de fantastiskt fina vännerna. Jag tänker på Brecht och dialektik och läppennor och kaklet i tunnelbanan. Pengarna tog slut och hälsan också, men det var värt varje öre och varje febrig dröm.