Drömtröjan i merinoull från Dagmar som var förirrade sig till gamla adresser och först när jag tappat hoppet hittade till skrivbordet här i skogen inslagen i brunt papper. Ulltyngden. Den där djupa burgundynyansen som är dov och innerlig på samma gång. Vet inte vad det är med den där färgen, men jag vet ingen bättre. Byxor i viskos och siden från Mes Dames, för att de är byxorna som får en att känna sig fin varje dag och för att det känns rätt att lägga sina klädpengar på ett superfint litet märke som det. Lystern, och att de är lite som att ha på sig en ljummen vind. En gräddvit sidenskjorta som Mattias hade med sig i en papperskasse från en vintagebutik i den gamla textilstaden där han gjorde teaterkostym i våras. Spräckliga löv från körsbärsträdet som väntar på sin begravning under vinterns kistlock. Mina eviga docs. Ekstammar. Och dubbelexponeringar, som jag frossar i för tillfället. Vill tänja ut hösten över minst en månad till, jag tror jag har kommit underfund med den här årstidens storslagenhet.
(Att det fortfarande ibland är tillräckligt varmt för att gå klädd såhär, med inget mer.)