Helgerna är guld nu när mitt liv återigen är inordnat i kontorsarkitektur, i greppbara block av tid som är jobb. Och det är bra, för utanför strukturen finns allt det andra fina. Och något av mitt finaste är ju mitt hjärtas Dalslandsby, den miniatyrlilla med det gamla pappersbruket i rött tegel. Jag kom dit på kvällen i fredags, mötte finaste Mattias, lagade sjukt goda piroger, kollade Six feet under och påbörjade en film med smattrig romantisk dialog på franskbruten engelska.

Vaknade nästa morgon till en regnande dag, en sådan som blivit förvånansvärt ovanlig på sista tiden. Vi var lata och tog bilen till bageriet och köpte med oss ugnsvarmt rågbröd och vaniljbullar helt glaserade i sockerkrisp.

Gjorde drömfrukost och lyssnade på Nick Drake.

Ska alltid minnas detta ägg. Pocherad perfektion.

Sedan åkte vi och hämtade bästa Malou på tågstationen, hon kom till den daschlännska obygden direkt från huvudstaden eftersom det var avslutning för Not Quite scenkonstprojekt som vi varit en del av + avslutningsfest för hela säsongen. Vad har STHLM att ställa emot det, kultur- / festwise liksom.

Vi åkte direkt upp till Grimsheden för att klippa klart vår kortfilm Staden innan avslutningen där den skulle visas. Gosade med gulliga syskonbarn med fötterna på bordet först.

Åt crêpes och drack kaffe i godan ro och fick sedan panikklippa i två timmar. Tror alltid att sådant ska gå så himla fort men det gör det ju aldrig. Någorlunda klart blev det i alla fall och så fort vi krafsat ner de sista eftertexterna for vi hem till Mattias igen för att svida om för kalas. Det var en aningens oklar (men mycket bra) hybrid av cirkus- och superhjältetema på kvällens tillställning och jag tog chansen att återanvända manteln i svart denim och krossad sammet som Mattias sydde till vår föreställning Fireflies samt så mycket paljetter som möjligt. Malou fick lätt stresspåslag av att inte fått med sig någon maskeradkostym men det hade ingen kunnat ana för hips vips var hon kulturtanternas power puff pingla och litterär superhjälte med böcker under armen och ord i fickorna på sin svartvitblixtrande jumpsuit.

Så gick vi ner till ett varmt och stimmigt café fullt av ballonger, fina personer och mat och dryck till svartklubbspriser. Träffade den här söta Cajsaclownen.

Ballonger är ju en mycket bra inredningsdetalj. Synd att de så lätt går sönder.

Kalaskalle i finkavaj och spexiga mönster.

Jonis, Lisa och Ville var bondehjältar i vita bomullsunderställ, superhjältemärke med kratta och spade, skira vita mantlar och folkloreinslag (Jonis hatt). SÅ bra.

Hilma var superhjälteprinsessa och gav mig en arg blick när jag blixtrade henne i ansiktet. Begripligt.

Åt fluffig nötkolatårta med berg av grädde och bär.

Sara som är projektledare för Not Quite var storslaget tjusig i skimrande blå klänning, orange mantel och ett stort skimrande S.

Hon ställde sig upp på en stol, tävlade med ballongklasarna om utrymmet och höll ett peppigt avslutningstal för säsongen. Applåder och folkets jubel på det.

Lisa var där.

Sedan slogs det på en spotlight som ändrade färg efter ljud (om en typ klappade i närheten av den) som riktades mot Kalle som annonserade att nu skulle det handla om scenkonstprojektet. Så visade de först en film från när han, Jonis och Jenny AKA Trädorkestern byggde instrument direkt på ett träd och sedan spelade på det. Så fint.

Sedan höll Kalle ett kort, intensivt 'panelsamtal' med mig och Malou om vad vi gjort under vår vecka på Bruket. Kalle skötte sin konferencierroll med bravur och jag och Malou förklarade så komprimerat det gick om vår episka upptäckarvecka, tillika konstnärliga residens. Sedan visades Staden som är en tolv minuter lång (kort) kortfilm med utsnitt ur Inger Christensens dödscoola diktsamling Det. Inspelad på tretton platser på bruket, under en hysse (den finlandsvenska lysande förkortningen av hysterisk), våldsamt rolig, asbestdammig, uttröttande och oförglömlig augustidag.
Alltid knepigt det där med att se sig själv på film men det kändes fint att få se ett konkret resultat av vår vecka, och dessutom har jag fått stark mersmak att göra mer film (alltså allting med det; filma, klippa, spela osv).

Sedan vare dansgolv!

Och äntligen släppte den där tröttheten som jag ofta tycker finns i festsammanhang och även i mig själv. Nu bara pepp och dansdansdans. Som en stor hemmafest. Bästa sortens.

Markus var gränslöst pepp i sin leoparddräkt.

Malan och Mattias spexade.

ALLTSÅ DESSA TVÅ.

Ah, jag sitter mest här och är nöjd med att den här sjukt roliga kvällen förevigades. Att Mattias tog den här gosiga bilden på mig och Malou. JOHALOU 2013.

Ah, nattligt spex. Vi dansade på stolar, hånglade i hörn, sprang för att gosa med en rävhund, fick målade mustascher och dansade mer.

Den här bilden får avsluta den här superfina kvällen, eftersom det är den bästa bilden jag vet just nu.