VI FIRAR EN AV DE BÄSTA SOM FINNS

Tiden är en skenande häst & det är redan två veckor sedan vi firade att Malou lyst upp den här världen med sin briljans i 30 hela år. Mäktigt ju! Ungefär såhär var det:

Firandet ägde rum på en ö i Stockholms skärgård & för att komma dit måste en förstås åka båt. Så detta hände. Fotade klassiska Stockholmsvyer som en annan ogenerad turist.

Kom fram till idyllen & festplatsen, mötte släktpersoner och solen bröt igenom molnen. 

Snaggade undercut, styrde med sovlogistik & hackade salladsmaterial ett par timmar innan kalaset startade.

Malou var sann mot sin Lispector-estetik & hade pyntat med kräldjur, ormar & insekter.

& det fanns en oerhört ambitiöst konstruerad bardisk.

Det kommer festpersoner med en färja & sedan hölls det välkomsttal.

<3 <3

Hade sällskap av en efterlängtad.

Bubbel & kackerlackor, glamour & mer Lispector-passningar.

Sedan vankades det femkamp & det var faktiskt äkta kul & inte bajsnödigt tvångssocialt som jag oftast tycker att den typen av aktiviteter är.

Viktigt att skriva namn på glas.

Tydliga instruktioner & dispyter om regler.

Stövelkastning vilket jag tror är en finsk pryl? En lek som kräver explosivitet & självdistans.

gräschill.jpg

Massa gulliga festpersoner & sensomrig stämning.

Födelsedagskween & toastmaster Lena.

Det hände mat, det hände tårta.

Det hände mycket rörande tal, eldpoj, poesi, sång & tårar.

Det blev mörkt & så kallt, men vi tog på oss alla kläder vi hade & insisterade på dansgolv ute.

& allt blev djärvare & mer dansant & högljutt, ett par timmar efter midnatt blev det akroyoga på gräsmattan & improviserad karaoke med youtube-bakgrunder. Skål för Malou, hon som är en av de mest briljanta människorna jag vet <3

DEN SISTA DAGEN

2 juni 2017 är ett datum som existerat som en suddig antydan vid horisonten sedan våren 2014 då jag kom in på Teaterhögskolan i Malmö. Datumet som markerar slutpunkten för det som jag nu resten av mitt liv kan referera till min scenskoletid. Håhåjaja. Den dagen var för tio dagar sedan, och den blir väl mitt första häng-med-på-min-dag-inlägg på cirka ett år? Jag måste säga att min ihärdighet som dålig bloggare är snudd på imponerande. Nåväl. Det här var min utsparksdag, en sista excess i uppmärksamhet & firande innan den hårda verkligheten tar över:

Jag sov hos Paula & Calle och på morgonen slogs jag & Calle över vilka låtar vi skulle peppa igång till, blev såklart mest Britney pga vårt gemensamma anknytning till henne. Sedan promenerade vi genom Möllan, tjusklädda så folk kastade uppskattande & undrande blickar.

Bar blommig kimono eftersom det är det plagg som med störst säkerhet försätter en i lämplig glamourös känsla.

Poserade och "övade" vår version av Vit päls låt Kärleken bryr sig inte. Jamen det är ju nästan obligatoriskt att ersätta texten till en poplåt med komprimerade gemensamma erfarenheter & anekdoter klädda i nödrim.

Började med frukost hos Viktor i hans och hans flickvän Magdas sjukt fina lägenhet.

Sonia & Linn levererade stil & flärd.

Poppa bubbel på balkong. 

Filmstjärnan & Dramatendebutanten.

Det fanns hundar också, dvs 100% mer livskvalité!! Denna heter Fröken Östman & hade exakt samma ansiktsuttryck & vinkel på öronen som Sniff.

Åt croissanter, drack finkaffe, skålade i bubbel & övade låt.

Calle gosade med Pablo samt såg ut som en exakt kopia av James i Twin Peaks.

Dessa tjejkvinnor alltså, akta er för nu TAR DE ÖVER

Sista gruppbilden på detta tre år långa tolvpersons-tvångsgifte <3 

Sedan gick vi in på skolan och möttes av jubel? Kanske enda gången jag kommer uppleva det i lajf. Sedan var det ceremoni, stipendier & tal & diplom & blommor & allt sånt där. Lite tjusigt, lite obekvämt & onekligen en konkurrenssituation til' the very end.

Vissa var mkt känslomässigt tagna.

Vad skulle jag gjort utan dessa två alltså.

Sedan började egentligen själva utsparken. Vår uppmärksamhet fångades av jubel från fönstren.

Sedan följde ledtrådar & uppgifter, en sista gång fick vi hantera utmaningen att fatta beslut i grupp, en aspekt av denna utbildning jag definitivt ej kommer sakna. Linn blev tvungen att köpa nya skor pga skoskav of doom och vi beordrades att lajvstreama allt på fejan.

Denna sekvens av möhippa/fångarna på fortet ledde till slut fram till denna välbehövliga picknick.

Mkt trevligt & fint fixat.

Ettorna & tvåorna fixade allt för oss och hade tex förberett norsk karaoke, ändå en av de bättre sällskapslekarna.

Vid det här laget var jag & Calle redan så trötta så vi sov en stund där bland bärsburkar & Aladdinaskar. 

Men dagen var bara halvvägs hunnen ju! Vi fick åka taxi tillbaka till skolan & hade sedan tid att göra oss i ordning för middag.

Här ser vi pinglor som piffar för sista gången i vårt omklädningsrum.

Pojkz som svidade om till vitt.

Anja i dramatikerklassen, vår enda parallellklass som vi följts åt med de här tre åren.

Efter att ha softat på kuddar & filtar i omklädningsrummet blev vi inlotsade i ett rum där ett långbord stod dukat. Detta var början på den sjukaste middagen i mitt liv, en sjurättersorgie som var typ det godaste & mest omtänksamma nån kan önska sig. 

Smörslungad sparris, hollandaise & krutonger. Stop it already.

Långbakad spetskål med smetana, mandel & skirat smör (tror jag?). Allt var i alla fall helt bisarrt gott & genomarbetat, Einar & Rasmus som lagade maten hade komponerat alla rätterna själva & lagat allt ifrån kroppkakor till champagnesorbet från scratch. Orkar ej. 

Och så fortsatte det med den traditionella galan, roasts, spex & nostalgifilm. Själv fick jag en alldeles egen begravning med Amazing Grace acapella & minnesaltare pga att jag gjort mina avvikelser från utbildningen & varit borta ganska mycket. Ändå fint, hade väntat mig något betydligt elakare. Efter denna fyratimmarsmangling hade jag noll procent festlig energi kvar så när vi gått igenom den sista ritualen av att bokstavligen 'kastas ut i Teatersverige' kramade jag min klass hejdå för sista gången, promenerade längs Amiralsgatan till mitt tillfälliga hem och lämnade min scenskoletid bakom mig.

KARNEVALEN GENOM EN ENGÅNGSKAMERA

För tre månader sedan var jag i Rio med F och där var det karneval och där var vi. Jag hade med mig en engångskamera eftersom det var för onödigt riskabelt att släpa runt på min systemkamera i oöverskådliga människohav. Det var en av F's lugnaste karnevaler och det sjukaste jag varit med om i festväg, skoja inte hur mycket kusinen från landet jag var i detta sammanhang. Men tycker ändå jag acklimatiserade mig ganska fort. Vi kollar lite:

En fest som började 8 på morgonen, varför inte.

Att biltrafik i innerstäder borde omgående bytas ut mot topless styltgång.

Orimligt hett sällskap. 

Så mkt profile pic-potential i denna bild om den varit hälften asfalt och mer close up på pose och pussy power-tag.

Gulliga enhörningspojkz.

Lapa. Här såg jag en av de vackraste tjejerna jag någonsin sett i livet, kommer aldrig glömma.

Avatarbiceps och smickrande vinkel finnes.

En "liten inofficiell gatufest"

Annan fest, (lite) annan outfit. Hade liksom inte alls fattat nivån av extravagans som förväntas och hade med mig diskreta "festkläder" som kanske passerar på Möllan, men som framstod som de mest anonyma vardagskläder på karnevalen. Har aldrig känt mig så minimalistisk även om jag ansträngde mig för att kompensera med diverse neonfärgat kroppspulver, strasstenar och skojiga hattar. Hu så tokigt det kan bli.

Drömmiga omgivningar.

Ah vad jag kämpade med att frisera denna usla plastperuk i strävan att se ut så mycket som möjligt som en mangafigur. Nåja, det gick ändå inte att behålla någon som helst piffig eller fräsch ambition för svetten var ett ostoppbart flöde som sköljde bort allt i sin väg.

ROLIG FEST

Kära & svettiga personer & det var mitt i natten & 35 grader & jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade det

Dagen efter den här festen hamnade jag på akuten i två dygn, men det hade nog inte med festen att göra & även om det gjorde det var det ändå värt för att dansa genom Rio i tre dagar var jag nog tvungen att få uppleva i det här livet.

PÅ ANDRA SIDAN KARNEVALEN & AKUTEN

Saker som passar ihop mest för att deras färger gör det men också för att de har varit av mer eller mindre betydande slag i mitt lajf de senaste dagarna. Har förskjutit mina uppfattningar om vad storlek/mängd/hetta/intensitet & fest betyder genom karnevalen i Rio, vi har bara gått på "små inofficiella karnevaler" vilket betyder gatufester med kanske 3000-5000 personer. Det har varit svinkul när en vill ha fest och helt vidrigt när en bara försöker handla mat eller ta en buss pga ingenting rör sig och det är fulla halvnakna beachbabes och surfardudes överallt (Häromdagen tog det fyra timmar för oss att ta en buss till nästa stadsdel, ta en kaffe och åka tillbaka). Har kastats mellan bedövande kroppsångest, klaustrofobi och något nästan euforiskt tillstånd. Har dansat mig genom stadsdelar från klockan åtta på morgonen, tvättat händerna i isvattnet som håller ölen kall, neonfärgat pulver, glitter & svett har lagt sig i skikt över min hud (som vägrar anta någon som helst typ av sommarlyster) i olika superhjälteaspirerande utstyrslar. Avslutade dock denna tornado av kalas med att få akut tarminflammation och ligga inlagd på akuten i två dygn med nålar i handleder och armveck och livets vidrigaste slang mellan näsa och mage via hals. Har nu äntligen hasat mig hem till F med en två veckors antibiotikakur på halsen och inställd hemresa med retroaktiv ångestandning, oerhörd lättnad av att vara befriad från sjukhuslukt och diverse förödmjukande situationer och med en tacksamhet till antibiotika och reseförsäkringar större än livet.  På återseende etc