Nu trycker jag läpparna mot den här platsen och andas liv i den igen. Ett skälvande litet andetag som inte lovar något. Bloggande har alltid varit tungt, blött av skuld och kravet på sekundaktuellt content. Nu skiter vi i allt det. Nu får det vara det det vill. Inga krav på recaps, inga förklaringar. Bara det att: jag bodde i Berlin i nästan två år och skrev nästan ingenting om det här. Jo, skrev anteckningsböcker fulla och skrev telefoner fulla, telefoner som sprack med glasskärmen mot stenbelagda gator. Men inte här. Kanske för att detta att skriva fram sin egen Berlin-bio känns utmattande redan som premiss. Sedan blev min kamera stulen, ur en tygkasse på en buss i nämnda stad. Jag var matt och pank. Sedan flyttade jag till Malmö och exakt allt blev bättre förutom att jag inte hade wifi i min lägenhet, fast jag hade en ny kamera. Jag har fortfarande inte wifi i min lägenhet (en lägenhet som förresten är ny och verkligen, verkligen min) men just nu är jag på en plats med internet och vad tusan. Varför inte vältra sig i lite lite sommarnostalgi innan det kanske kan bli något annat.
Lite såhär var det när min familj åkte tåg hela vägen till södraste Italien i juli en sommar som var tvåtusennitton:
En bror som smälte in i omgivningen. De där konformade hobbit-husen är förresten en grej i Puglia-regionen och heter trulli. Som om de behövde extra cuteness. TRULLI.
Mycket tyder på att detta var ögonblicket då jag & Fabrí peakade.
Bror, blänk och cirkusdirektörsaura.
Det var bröllop & klädkod kavaj & aperol spritz. Ja, anledningen att vi hasade ner hela familjen var att min kusin gifte sig i nämnda italienska region.
En partner och ett halvmiljonersbröllop.
Canoli och allting i excess.
En mamma i en pool.
Svåra samtal vid en pool.
En släktfest och en obligatorisk sydeuropeisk gränd
En gång stod jag högst uppe i en stenbyggnad och det här var min utsikt. Det fanns och jag var där.
