Den trettiofemgradiga luften, svetten som rann mellan mina skulderblad och klichésolnedgångarna som fick applåder från strandbadarna känns så oändligt långt borta nu. Och det är det ju också. En atlant och ännu mer landmassa och hav från här till där. Har inte jättemycket bilder från stan pga stöldbegärlig kamera (men har en engångskamera från karnevalen som jag inte kan bärga mig att se bilderna ifrån).
Den där grönskan som är så tät och intensiv, fuktig och överdådig. Kullarna och bergen, de lila träden som har sitt namn från färgen på en viss katolsk prästkåpa och står som stolta enfärgade brudbuketter i regnskogstapeten. Mandioca, tapioka, açai. Att aldrig, aldrig frysa. Mitt läppstift som smälte till kladdiga rödrosa fläckar. Horisonten. Tyngdlösheten i vågornas vällande välvning och de vita hängmattornas loja pendlande. När det blir varmare inomhus av att öppna fönstren. Men också; den där bukten som är så förorenad att det inte går att närma sig vattnet, som de lovade sanera innan OS men sen lät bli. Bussarna som de lovade alla skulle förses med air conditioners så att det skulle gå att andas men sedan lät bli. . Konserthuset som står tomt för att pengarna försvann i korrupta upphandlingar. Hans vän som blev skjuten i ett rån veckan innan vi kom dit och sen poliserna som försökte hjärntvätta honom på sjukhuset. Barnen som sålde öl och tuggummin till oss under karnevalen och alla är ickevita. Tonårstjejerna på stranden som kallade mig för Elsa ur Frozen som säljer läsk istället för att gå i skolan. Att typ alla i medelklassen bor i gated communities. Lagen som införts efter kuppen som säger att investeringarna i vård och skola ska förbli statiska i tio år framåt, oberoende av inflation. Att det kostade 35000 för mig att ligga inlagd på sjukhuset i två dygn; jag klarade mig tack vare försäkringar men alla som bor där som måste betala tusentals kronor i månaden i privata sjukförsäkringar pga söndertrasad välfärd. I Rio fick jag andnöd av skönhet och politiska utmattningssymptom, där blev jag skamsen och tacksam över min priviligierade bakgrund, förbannad på allt blått och brunt (och det som en gång var någorlunda rött) som gör sönder det som varit bra av välfärd etc här i Sverige. Där var jag närvarande, lugn och lätt, bekymrad och tyngd av kroppsångest, konstant salt av hav och svett, där var jag med den jag bara blir mer och mer kär i. På mindre än ett dygn tog jag mig från Copacabana till Bromma och det är så svårt att greppa. Såg Marocko från ovan mitt i natten, Casablanca eller Marrakesh. Till slut ville jag åka hem och en dag vill jag åka tillbaka.