Över helgen åkte jag till mitt föräldrahem för skogsrehab efter två veckor med tarminflammation som envisades med oinbjudna påhälsningar. Trött efter ensamnatt på akuten, oberäknerliga smärtskov och med vettskrämda blodkärl som inte orkade punkteras mer. Har nog aldrig haft så svårt att avgöra mitt eget mående pga har kastats mellan helt normalt och hemskt på ingen tid alls. Jaja. Fick hela den monokroma färgskalan i sin svaga skönhet och luft av sjö, mossa, blöt jord och årsgamla löv. Gosade med urgulliga syskonbarn, drack grönt te och åt rostade mackor med smörgåsgurka, poserade på en åker, kramade en pappa som förlorade sin mamma tillika min farmor, klappade Imses mjukaste kinder och luddiga öron, promenerade i timmar. Allt som vanligt, och så länge det är så är det bra. Det här har ju förresten till slut blivit mer min hemsida än bara min blogg. Om någon fortfarande hittar hit och dessutom vill prenumerera på mig på bloglovin kan en göra det här. Så.