Den här vintern har inte varit någon vinter. Den har spätts ut och runnit ner i springorna på en lerig oljemålning. Den droppar. Den läcker. Himlen är ett dammigt lock och det finns all anledning att tro att solen tagit sitt pick och pack och flytt ljudlöst på strålformade ben. Till en annan galax, mindre förstörd. Fast häromdagen fylldes Göteborgsluften av florsocker och staden var vit istället för brungrå när natten kom. Men så sprang graderna uppåt igen och allt blev blött, det finns bara vaga antydningar till snö i gräset på innergården nu.
Saker förändras nu, lite i taget. Snart åker min Maxime långt bort och vi ser inte varandra förrän slutet på juni. Det är hemskt sorgligt för jag har ju haft henne nära så länge och vill ju fortsätta ha det så. Men i stället kommer en ny fin person och flyttar in med mig och Jenny och det blir nytt och säkert strålande, på ett annorlunda sätt.

Precis när året började sa jag upp mig efter en dag på mitt nya jobb, det som skulle ge mig struktur och en första stabilitet. Att bli bemött med kall respektlöshet, integritetsövertramp, skäll och noll chanser att göra ett bra jobb. Att trycka undan tårarna i diskrummet, krympa ihop och inte våga försöka. Och sedan, när jag gråtit resten av dagen i olika samtal och på olika offentliga platser, sträcka på sig, ringa och säga jag kommer inte tillbaka. Att bli klickad i telefonen just som jag sakligt och tydligt förklarade det oacceptabla i arbetssituationen och få det som en glasklar bekräftelse på rätt beslut. Lugnet i bröstet sedan.
Och så for jag och Mattias till Malmö, smulade fransk chokladmaräng nerför skjortbrösten och jag läste högt ur en ny favoritbok. Jag sökte den där scenskolan, kände det var dags nu. Det var en välbekant situation, två år sedan sist men när det är nionde gången en gör antagningsprov till en skola kanske ändå ett visst lugn har infunnit sig. Det kändes så. En kontroll, en mer nyanserad inställning till en situation som är mycket underlig och har mycket lite med teater att göra. Att haka i rätt tankespår och eliminera all självkritik och tvivel för ett par timmar. Andas in nervositeten och andas ut högoktanigaste bränslet. Att, oavsett hur det går nu, känna att jag sökte med värdighet. Och hade väldigt roligt till och med.
Arbetssökandet verkar aldrig ta slut, särskilt som mitt planerade halvtidsjobb som sagt visade sig vara en franschisetagare till helvetet på jorden. Snart börjar jag istället som personlig assistent och jag tror att det kan bli bra. Helt nytt, helt olikt allt annat jag gjort. Med helt andra värden och helt andra krav.
Nu är det söka kompletterande deltidsjobb och nu också sommarjobb. Det är ostadighet i plånbok och planer som ett nästan kroniskt tillstånd. Ostadighet som får mig att säga nej till en Berlinlägenhet som är min om jag vill. Ovissheten är min klängiga stalker, kanske är den lite mindre påtaglig just nu men snart ska jag hitta ett sätt att finta bort den helt.
Jag är arg på systemet som inte har något skyddsnät för de som aldrig varit inne, varit klassiska arbetstagare, och för att det är så ogenomträngligt för alla som vill in.
Jag kokar bönor, lyssnar på P1favoriter och vill ha skivor, riktiga fysiska skivor, med M83 och Cocteau Twins. Längtar efter luxuösa tjugotalståg mellan Europa och Asien, spanska popfestivaler och ibland efter Norrland. Max och jag lagar saker med tofu och chevre och brysselkål och jordnötter, ojar oss över vår kommande separation, gapskrattar åt nya Girlsavsnitt och planerar datenight. Jag väntar på besked om nästa steg i antagningsprocessen men måste förbereda mig ändå. Läsa pjäser och sonetter och nynna svenska sånger, sådant. Och så vill jag ju hinna promenera i Slottsskogen de timmar som är ljusa, fundera och utveckla idéer om egna projekt, läsa Duras och Munro, andas in hans nacke. Och göra saker här, i min alldeles egna kreativa cirkusmanege.