Det här året kräver nästan att delas itu, för delarna känns så radikalt olika. Delen då jag hade Wendelsberg, skola, struktur, sammanhang och delen då jag inte hade något av det. För skillnaden är milsvid, i alltifrån hur dagarna ser ut på papper och hur de känns i mig. Det har varit så fantastiskt på så många sätt. Jag har varit frisk, haft helt stjärnklart lysande vänner och en kärlekshistoria som tar andan ur mig varenda dag. Mer magi än en kan önska sig. Men parallellt med det så har jag nog också gått från att vara väldigt säker, riktad och med en nästan ständig känsla av obegränsade möjligheter till att stå utan sammanhang och planer, osäkrare och svajande. Så vi tar väl det från början, inte minst (snarare främst) för min egen skull, för att reda upp och räta ut hur det här året egentligen gestaltade sig.

JANUARI

2013 ramlade in i mig, eller jag ramlade in i 2013, på övervåningen av en bar i Barcelona. Det fanns sangria i stora kannor och en mobil av hundratals små glasflaskor i taket. Vi dansade bort allt smink på en svartklubb med videoprojektioner på väggarna och det var så varmt att det gick att stå i bara klänning på innergården. Jag pratade med Mattias i telefon, han stod med tomtebloss i händerna på en veranda i Dalsland och vi sa att vi var kära i varandra. Jag hade en sådan osannolik saknad efter honom innanför bröstet under den där resan att jag trodde självantända. Men de där första dagarna på året var ändå otroligt fina. Jag och Max drack passionsfruktsjuice på saluhallen om mornarna och billiga mojitos om kvällarna. Jag lyssnade beundrande på hennes porlande spanska och vi tittade på Chanelskor och Gaudibalkonger, ååh:ade över högar med sovande hundar och en dag fick evakueras från ett tåg som stod i horisontalläge mitt på ett berg på väg upp till ett otillgängligt kloster. På tåget hem blev vi båda toksjuka men på perrongen i Malmö stod Mattias och hämtade upp oss. Två dagar senare hade mamma och pappa gemensam sextioårsfest, jag var fortfarande ett febrigt vrak men försökte ändå hålla min stämma när vi syskon sjöng Wayfaring stranger. Mattias var där med mig hela tiden och den kvällen sa jag att jag ville vara tillsammans med honom, och det kändes som om allt brann. Han ville samma sak och jag tror jag grät, för det gör jag när det brinner på insidan. I skolan var det rysk traditionell dramatik och samtidigt fick jag och Linn klartecken att vi skulle för göra Invasion! som slutproduktion. Så vi började smida planer. Det var en bra tid i skolan, även om jag hade svårt att koncentrera mig på viljor och hinder utan att tankarna halkade iväg till en viss person med jordens ärligaste ögon och varmaste händer.

FEBRUARI

Spelade i en scen av Morrisseys favoritdramatiker i skolan, det var brittiskt och smutsigt, topp två mest klassiska sceniska aktiviteterna 1) packa väskor och 2) dricka orimligt mycket sprit som egentligen var outspädd äppeljuice. Det var ibland knepigt med grupprocessen sådär som det blir när det inte finns tillräckligt med lärarresurser. Andra sökte scenskolan men jag lät bli, och det var så skönt. Motivationen sviktade en aning, jag hade annat i tankarna. Det var mycket Dalsland eller han hos mig; det var dimsum på Dubbeldubbel, kaffe på Victors, middagar i Majornaköket och feministisk varieté på Storan. Hade det mest magiska sportlovet ever, en berusande filmsekvens av midnattsbrottning, projicerade filmer på vardagsrumsväggen, trevande reseplaner, tidskrävande matprojekt, vinterpromenader och amerikanska pannkakor tjocka som dunkuddar. Och så gerillasov jag på ett hotellrum där Mattias var, bakade apelsinmaränger, lärde mig pochera ägg, bokade sunkhostel och slottskamrar i Tyskland och Portugal. Det var mycket att vi åkte bil och typ bara tittade på varann. Det var en kall vinter som blev helt överglänst av något mycket större.

MARS
Stod på scenen för sista gången på Wendelsberg, i ett Tennessee Williamsprojekt som var lite trögt men stundtals superroligt. Hade fortfarande svårt att koncentrera mig i skolan och kände av både prestationsångest och stagnation, orkade liksom inte riktigt. Det kan kännas surt såhär i efterhand, det var ju så fantastiskt priviligierat att få tillgång till de där lokalerna och människorna hela dagarna. Oh well. Penny pick a doll jobbade med OH GRÄVLING WHERE ART THOU som Erika skrivit, jag valde en mindre framträdande roll i det projektet men filmade tex trailer och fotade affisch. Mattias gjorde kostym till Stadsteatern i Borås och vi gick på premiär och premiärfest. Det var så kallt men jag försökte ändå ha tunn bomberjacka och sammetscykelbyxor på mig. Det snöade över Slottsskogen. Hängde mycket med Agnes som fortfarande bodde hos oss här, det var så fint.
Dalslandshelgerna var många, var magiska. Ostbricka på vardagsrumsmattan, en fransk thrillerserie, brunchritualerna, JJ och The Cure. När vi gick på loppis i Säffle sa en gubbe på bredaste värmländska till oss ”ä ni nykära eller? Dä riktit lyyyser om er!” Jag var overkligt lycklig och panikgrät ibland av rädsla att det skulle ta slut.
Åt på Hagabion nästan pinsamt ofta, gick på antikvariat och Konstmuseet, spelade skivor med Mattias för första gången, skrev en krönika om Girls och sex, lyfte skivstänger, såg kanske årets bästa föreställning Fragmente som var så fylld av svärta och humor att jag nästan rann av stolen. Fyllde tjugotre och bjöd på tårta ost och vin, bearbetade och researchade Invasion!, hånglade på balkongen, såg en helt magisk spelning med Patrick Wolf i Hagakyrkan, jag och Maxime grät och rös. Och så tatuerade jag mig! Tre små bokstäver på insidan av fingret bara och även om de fick suddiga konturer blev de så var det viktigt och sant. Mod. Det ska alltid stå där.

APRIL
Det kom en påsk och jag var mycket på landet, både Dalsland och Asklanda. Små kaniner i choklad, påskäggsjakt och långa promenader. Såg storögt syskonbarnen växa, gosade och lekte med dem. Det blev påsklov och jag började i Stockholm. Hängde med bästa Malou och Daniel, såg diametralt olika utställningar på fotografiska, lunchade på STDH, åt burgare och suckade över vackra Stockholmsvyer. Hälsade på vackraste Emily, drack kaffe och pratade i hennes vardagsrum, blev fotograferad av henne bland snöfläckar och vårsol. Blev bjuden på middag av min kära äldsta bror Andreas och vi hittade vår yngsta bror Mattias debutskiva Obscure Lanes i skyltfönstret på en skivaffär på söder. Stort, för den har sju års arbete bakom sig och mer blod, svett och tårar än en kan föreställa sig. Så tog jag bussen till Nynäshamn och färjan till Visby med klappande hjärta, och där fångade Mattias upp mig. Vi åkte bil söderut under stjärnorna som var som strösocker på sammet. Sedan spenderade vi ett par dagar i hand föräldrars Bröderna Lejonhjärtahus på Gotland. Såg raukar och ispelare, lagade bönburgare och lyxlax, cyklade fort i motvind, rullade en cigg på den isiga bryggan, såg Magnolia och låg kvar i sängen länge, drömde om när havet skulle släppa taget om isen och jorden skulle bli mjuk och grön igen.
Har lite dåligt dokumenterat från denna månad, men det måste varit här vi satte igång med Invasion! på riktigt. Fick fyra superfina, arbetshungriga skådisar och formade en kreativ, effektiv och trygg ensemble. Utforskade, tvekade och växte i regirollen, samarbetade rakt och bra med fina Linn. Och så spelades OH GRÄVLING WHERE ART THOU på Cinnober och jag var maxat stolt över Hanna, Erika, Amanda och Hanna som gjort en idé till en så fantastisk scenisk verklighet.

(PS, fattar ej varför textstyckena blir olika stora och lyckas inte ändra det. Störigt, ska försöka lista ut vad som är grejen.)