Det är sammanfattningstimez!! 2017 har varit ett så sjukt intensivt år. Ett så sjukt år. Ett av de svåraste i mitt liv men med blixtrande ljuspunkter. Året då jag slutade Teaterhögskolan, blev beroende av sömnmedicin, hade (har?) livskris & nådde nya existentiella bråddjup, levde nomadiskt & till sist flyttade till Berlin för att påbörja något jag fortfarande inte riktigt vet vad det är. This calls for a sammanfattning & jag delar i den i tre delar, här kommer den första som sträcker sig från januari-maj:
Året började gnistrande. På en gata i Friedrichshain med F & ett gäng av mina gulligaste tyska personer. Jag & F hyrde ett rum i en lägenhet i Neukölln, ovetandes om att samma kvarter skulle bli mina hemkvarter några månader senare. Jag var oerhört förälskad & vi fick hänga en hel månad i streck (något som inte hänt sedan dess). Efter Berlin gjorde jag mina två sista veckor med klassen i Malmö. Två veckor av psykologisk realism & ett par dekadenta eskapader som avslut på den eran. Sedan åkte jag & F till Brasilien & det var en av de viktigaste resorna i livet. Hade aldrig flugit så långt, var livrädd & storögd om vartannat men kunde inte sova en blund utan drack cognac ensam ur en mycket liten flaska klockan fem på natten & tittade på det stelnade havet under oss. Denna resa rörde sig över ett minst sagt brett spektrum: att från en båt skåda delfiner i overkligt turkost hav, bada i vattenfall, besöka inspelningsplatser från F’s karriär som tella novella-skådis (obs sant), använda andningsmeditationer för att inte avlida av stress i kön på matbutikerna, gå på blocos/karnevalfester klockan 8 på morgonen & på andra hela natten, gråta rördhetstårar över att komma så nära en annan person till våldsam kroppsångest och att jag fick en hemsk maginflammation & missade mitt flyg hem. Slangar från näsan till magen, kontrastvätska & allmän fysisk förödmjukelse. Sjukhusvistelsen skulle kostat 35 000 om inte F varit en äkta ängel & löst allt med min försäkring. Var så rädd när jag skulle flyga hem själv någon vecka senare att bli lika sjuk igen. Sedan kom min sista vår på teaterhögskolan fast eftersom jag gjorde min slutproduktion i Stockholm/Göteborg var jag bara där istället. Bodde i Malous lägenhet med Jenny, vi åt många mackor tillsammans & hade alltid intensiva samtal. Första månaden hade jag återfall med inflammationen ungefär var tredje kväll & låg i förlamande smärta helt stilla i sängen. Åkte ensam till akuten en natt men hasade hem i soluppgången utan att ha fått några klargöranden. På dagarna arbetade vi med A Map to get Lost & första månaden i Stockholm var så fet, kreativ & stimulerande. Vi hade läsecirklar, utvecklade koreografiska praktiker, byggde scenografi & kunde snart dricka kaffe utomhus. Sedan åkte vi till Göteborg & jag bodde hos Maximes föräldrar i Linnéstan en månad. Vi repade på Backa teater & det var en dream come true men också en knepig tid. Att gå sista terminen på scenskolan & göra slutproduktion må vara extremt priviligierat men det är också hemskt, tyckte jag i alla fall. Fruktansvärd karriärspress, snäva narrativ om vad det här att lyckas betyder, jakt & jämförelse. Så lätt att tappa bort sig själv. Jag ramlade in i ett nytt skov sömnproblem & var som i en dimma. Fick Atarax av en kompis men råkade ta 50 mg per kväll när den rekommenderade dosen (som jag har nu) är 10 mg dvs FEM gånger för mycket. Åkte färjan från Rosenlund till Lindholmen & det kändes alltid som att befinna sig under ett betongblock. Var överlag oerhört ångestansatt. F hälsade på mig, vi åkte till mina föräldrar på landet & jag gråtviskade till mamma under en promenad jag tror jag håller på att gå in i en depression. Som att befinna sig i en existentiell jordbävning. Men vi spelade på Backa i en föreställning som var ett gemensamt megaprojekt jag är så stolt över men som också var extremt krävande. Bara de fysiska förutsättningarna för oss skådisar, att spela i helmask & vansinnigt varma kostymer var mkt utmanande. Svettades rakt igenom en regnjacka varje gång. Blev sjukt sågad i recensionerna men älskad av en del av publiken. Min lärare kom & tittade på föreställningen & tvivlade på om han kunde godkänna mig. Jag stakade mig, svamlade, samlade mig & kunde än en gång konstatera hur trångt det känns i Teatersverige. Sedan åkte vi tillbaka till Stockholm & spelade där, då blev det mycket bättre & jag fick ett dokument med lovord från prefekten om vår föreställning & min insats vilket löste bedömnings-situationen & en del av mitt självförtroende. Innan vår sista föreställning gjorde jag det briljanta valet att festa på en balkong exakt hela natten, dygna (vilket jag aldrig gör??) för att sedan spela föreställning & riva hela scenografin. Fick 39 graders feber direkt efteråt. Så våren slutade i ett febrigt töcken med stadiga strömmar av ångest men också några barbenta balkongdagar & ljusa kalasnätter, en påtaglig ostadighet av att stå mitt i ett slut & snart tippa över rakt in i ovissheten.
