Innan hela Malmöodyssén, den där obegripligt märkliga parallellvärlden av antagningsprov, så hade jag några lysande dagar i Fengan. De såg ut såhär genom min kameralins:
Ett gammalt tåg med teakväggar och ankarkrokar tog mig till min favoritskog och bästa person.
Den första kvällen lagade vi den där tacosmiddagen som figurerade i förra matinlägget.
Deg som blev någon sorts svennifierade tortillas. Men GOTT.
Sov på kuddar med tryck av våra spela skivor- och svinkära- överhuvudtaget- alias.
Sov länge i nytvättade lakan.
Frukostarna vid det blå bordet som är i det närmsta heliga.
Och bara hänga runt i den där fina lägenheten med sina små högar av luxuösa labels, klädda knappar, visitkort från franska krogar och syattiraljer.
Och den här hyllan med sitt stilleben byggt av en Joy Divisionskateboard, tandkräm som smakar ingefära, sardinburkar från vår Europaroadtrip, kärleksbrev med vintageromantiskt nöjesfält, resväskan och flådiga skolådorna,bilden när vi pussas utklädda superhjältar .
Vi vinterpromenerade och det här trädet har alltid fångat min blick. Särskilt nu när det har en extra kontur av snö.
Vi promenerade uppför kullen och hängde hos den gosigaste familjen i skogen. Kolla gullebarnen.
Som gungade gungstol med Mattias.
Och läste bok.
Vi lagade dumplings, och nu börjar vi nog få in snitsen. Hackade en massa saker väldigt smått.
Ganska snygga va.
Så brutalgott.
Jag och Mattias med glitterstenar i pannan åt blixtsnabbt, kunde ej sansa oss.
Prosecco i kristallglas skare va.
Och edamamebönor.
Och två gånger gjorde vi glass. En helt sjuk hallonglass och denna, minst lika sjuka, chokladglass med dulce de lechekola. Ben & Jerrys have nothing left to offer me.
Och, bara att få vara med den här personen.