Det här är två ganska dåliga svartvita bilder, en med ett nummer på, och en med elva personer på. Men mellan de två bilderna och mellan tiden jag gav mig tillkänna här senast och nu så har det hänt en betydligt större sak. En framtidsleverans, en kamp som ledde fram till en riktning, en plan som varit så fullständigt ouppnåelig som nu ligger i min hand. I åtta dagar har jag gjort antagningsprov på Teaterhögskolan i Malmö och blivit manglad i en rad tokintensiva prov. Hela den där processen är en historia i sig, men för att komma till saken: jag kom in. De bestämde sig för att det var min tur nu och räckte över en lista med mitt namn och innebörden vi tycker att du ska bli skådis, här får du tre år att utbilda dig till det. Och all riktningslös framtidsångest, all passiviserande sysslolöshet och förvirring bytte skepnad till en väg som var alldeles skarp i konturerna. Personerna på bilden är min nya klass. Tre år i Malmö. Som att plötsligt ta ett enda hisnande steg rakt in i framtiden. Och det kommer bli fantastiskt och så tufft, jag är skräckslagen och bländad, tar några kliv på fluffiga moln och försöker greppa Förändringen. Alla gånger jag inte kommit in, alla gånger jag fått resa mig och borsta bort smutsen från knäna, lyfta blicken igen. I backspegeln en perfekt väg hit. Jag kommer snart ta till genanta sentimentala tacktalsklyschor och citera We are the champions, men jag ska hejda mig nu. Var bara tvungen att berätta.