Ända sedan julen började skymta som en prick på horisonten har jag och några från skolan om och om igen ivrigt upprepat att; när det är jul, då måste en se Fanny & Alexander. Och det måste vi göra. Med projektor. Med glögg och goda saker att äta. Sammetsgardiner och mazariner. Jag älskar den där filmen så jag lånade brorsans projektor och det kom en fredagkväll som blev lite såhär:

Egentligen hade en ju velat lajva exakt hela det Ekdahlska hemmet med minst en kandelaber per kvadratmeter, barnstatister i sjömanskostymer, ett dignande julbord utan slut, julgran med levande stearinljus och glaskulor, avancerade håruppsättningar och sammetsklänningar i sekelskifterssnitt. Men det fick bli ett blygsammare, mer studentanpassat upplägg.

Jag hade i alla fall bakat lingonmazaringer efter detta recept.

Och gjort crostini med getoströra, physalis och rostade pumpafrön. Allt med chèvre är ju gott. Och allt med rostat bröd är gott.

Mandel och tranbär till glöggen.

Och polkagrisar bara för att det är fint.

Medan jag väntade på gästerna ägnade jag mig åt lite uttråkat/nervöst spegelposerande.

Och så kom de! Jag är fortfarande bättre på att fota mat än människor, ska försöka ta mod till mig och göra det senare mer. Här är i alla fall Alex, André, Emilie och Paula i färd med att inta den Bergmanska helaftonen.

Min favoritdel är nog ändå första timmen av filmen, innan allt går åt helvete. Scenografin och stämningen är ju fullständigt magisk.

Gunn Wållgren är den stiligaste sjuttioåringen kanske någonsin och helt underbar. Älskar scenen med hennes och Erland Josephssons konversation om Livet på julaftonsnatten.

Ett sånt här hem kan en väl få drömma om i alla fall va.

Jarl Kulles övererotiske (detta epitet tilldelas han i filmen och det ska uttalas med "o", inte "å") och hysteriskt gubbiga men ändå provocerande underhållande karaktär. Mona Malm spelar den trofasta hustrun men gör det med bravur och med fin päls under armarna. När ser en någonsin det i konventionell film nuförtiden?

M, crostinin och koncentrationen.

Sedan blir allt deppigt och Jan Malmsjös iskallt ondskefulla patriark tar över filmen.

Ewa Fröling är förstås fenomenal rakt igenom. Scenen där hon sörjer sin bortgångne man med primalskriken från avgrunden - en av de starkaste filmscenerna jag vet.

Vi såg hela filmen och jag kunde konstatera att det fortfarande är en av mina bästa. Sedan dansade vi i vardagsrummet och det blev natt och det var en sån decemberfredag precis som jag vill att de ska vara.