Vi åkte till Malmö och det är oåterkalleligen vår, det är som ett tåg. Alla körsbärsträden blåste sina rosa tuggumibubblor och i Folkets park hittade vi en albinokänguru i miniformat med rubinögon. Vi köpte buntar med bladpersilja på torget, tunnbröd och baklava i en av minibutikerna, gruyère och ambrosia i ostaffären på hörnet. Jag hade ibland bara smala sugrör att andas igenom och ett rivjärn i bröstet för ibland är det så. Men en går ut och igenom det för det är det enda som går att göra. Så vi såg fotoutställning på Moderna med mörker och pasteller, tusen historier en sorts oskärpa som vi glömt namnet på.

Gick genom den stadsdel som ger mig hopp mitt i den här världen som alltför ofta känns som ett sjunkande skepp. Såg scenskolans strålande treors mastodontiska slutproduktion. Deras intensitet och svett och lysande begåvning, en geometrisk pusselscenografi och blodröd politik. Och jag var nog lite rädd att de inte skulle känna igen mig, att allt som har med den där skolan bara var en önskedröm, en parallellvärld av luft. Men jag fick tolv kramar av guld och sedan hängde vi i deras loge med tiokronorsöl till dygnet blev nästa. Och so on and so forth tills även den helgen sprungit sin väg i disigt vitt ljus.