Nu har jag packat min enorma resväska full med de mest nödvändiga böckerna sladdarna kjolarna för ett par månaders liv. Jag har låst min Majornadörr och jag kommer tillbaka, men jag kommer inte bo där något mer. Det är väldigt underligt, och jag har haft ett fantastiskt fint kollektivliv där i nästan två år, men det är dags nu. Nu viker jag ihop mig och lever ett tidsbegränsat nomadliv mellan olika trygga punkter och äventyrsland.
Lite såhär var min sista Göteborgsvecka när jag diskat mina sista bambakantiner och torrmoppat den sista dagistamburen:

Det var episkt väder hela veckan. Jag var förkyld men orkade ändå promenera genom stan, genom allén och såg träd som började slå ut.

Hälsade på Anna och Martin i deras superfina lägenhet. Martin hade kalasrandiga strumpor och jag hade med mig valnöts- & russinbaguette och pain au chocolat.

Det gick att sitta på balkongen i solen utan jacka och vi drack en massa pressokaffe, pratade om sommarbröllop, Egypten, potentiellt storslagna practical jokes och en massa annat som jag inte minns, men jag minns att jag skrattade mer än på länge.

Hälsade på min stora lilla mormor en annan vårdag. Jag hade önskat mig våfflor eftersom mormor är den okrönta pannkaks- och våffeldrottningen. Åt minst fem med grädde och sylt och fick tid att prata med min fina mormor och dricka bryggkaffe i näverkoppar från Dalarna.

Så kom min finaste Mattias till stan en kväll och vi möttes på Stället med stort S, Hagabion förstås. Sista gången vi hängde där på hur länge liksom? Det är tråkigt. Åt i alla fall ostbricka med dödsgod gruyère och citronpasta med tomatsås och fräst broccoli.
Göteborg fortsätter och jag fortsätter men vi gör det på olika platser nu.