Mellan repetitioner och föreställningar och annat jobb har mitt liv sett ut lite såhär det senaste. Finvänner på besök, en gräsövervuxen hockeyplan, en Vera som somnat i soffan under en repetition, bävrarnas spår runt trädstammarna, rävhunden Vide vars hjärta jag gärna vill inbilla mig att jag äntligen vunnit. Den där platsen mitt i skogen som är det närmsta jag kommer ett hem nu och ett par månader framåt. Ett par månader av självvalt nomadliv, resande tillstånd. Den där platsen som väl måste vara ett sorts hemma eftersom det är där hjärtat bor. Två veckor på den platsen där jag rört mig på en radie av cirka fyra kilometer. Dockskåpsformat, ett sorts koncentrat. Det där uppslukande, lätt världsfrånvända och eskapistiska som sammanslagningen hyperintensivt projekt + liten plats skapar. Jag rör mig från Mattias lägenhet till Bruket, till Holländeriet, till kontoret, till det orubbliga tiofikat, till Ica där Johnny berättar historier på bredaste dalsländska om hur det egentligen gick till när sjön Ärran blev färgad grön, tillbaka till lägenheten, springa till Vreket, gå till sjön, tillbaka till Mattias, rör mig i denna miniatyrvärld, stannar där. Men jag stannar inte där, för det här är inte en sådan tid. Jag packar ihop saker för tio dagar i min resväska som bokstavligt talat börjar gå upp i limningen, jag åker till Göteborg för att sedan Stockholm sedan Umeå, tillbaka till Platsen och sedan: Världen.