En ny favorittröja till mig, till garderoben och hösten. En silverglittrig magtröja i boxig modell och jag tycker så mycket om den. Bärs med fördel till lika glittriga strumpbyxor (för plötsligt var det ju för kyligt för att gå barbent mer). Pinen fick jag av en aktivist i Kairo sommaren 2011 och den känns helt rätt alltid, inte minst i dessa valtider. Förutom en så uppseendeväckande tilldragelse som min nya tröja så spelar jag de sista föreställningarna av Resultatet som vi återupptagit efter ett par månader av paus. I ett rökigt stycke industrihistoria lyssnar vi på röster från personer som levt sina liv i den där fabriken, spelar på den magiska musikmaskinen, dansar i konfetti, konkurrerar och svettas, knuffas, skriker oss hesa och reflekterar över arbetsmarknad och människovärde. När jag inte är på scen hjälper jag Mattias att flyttpacka samt bekymrar mig något oerhört över polisens övervåld mot demonstranterna i Malmö igår, över hur vår justitieminister försvarar det hela och hur nazismen/rasismen/fascismen normaliseras. Hur de instanser som ska försvara demokrati och säkerhet gång på gång slår på oss som bara vill ha en rättvis värld för alla. Det måste få ett slut, nu genast. Här är en superbra artikel från i våras som på ett mycket sakkunnigt sätt bemöter argumentet att vilka åsikter som helst, på vems bekostnad som helst, alltid ska få spridas i demokratins namn.
Nästa vecka flyttar vi till Malmö och jag är så himla glad och stolt att få flytta till en stad där det finns en så fantastisk uppslutning, en så stark antifascistisk kraft och utbredd aktivism. Det ger mig hopp om den här världen, för den känns alltför mörk nu.