Jaså här ligger en dubbelversion av mig & kontemplerar på ett bord som en rimlig person. De senaste dagarna har varit ett oregerligt kluster av oro, stress, ångest & andra aspekter av livet som inte riktigt ses på med blida ögon i denna ljuva senkapitalistiska värld. Jag tror definitivt Pms har ett finger med i spelet & givetvis också situationen det innebär att flytta själv till en ny stad i ett (relativt) nytt land & börja rita upp konturerna för en tillvaro från grunden. Allt är ganska ansträngande. Men jag har också tänkt på vad det finns för strukturella orsaker till varför jag då & då blir fullständigt slagen till marken av känslor av misslyckande & skuld för att jag inte är mer framgångsrik/snyggare/smartare/mer välutbildad/kreativ/produktiv etc i oändlighet. Och jag tror att Pms:ens skörhet gör att jag inte lika obekymrat kan delta i det här samhällets imperativ att ständigt ägna sig åt självförbättring. jag kommer i kontakt med hur orimligt & verkligt skadligt det är. Det känns som ett av de absolut viktigaste verktygen för att förstå sitt mående, att synliggöra ångestens politiska & ekonomiska aspekter för att inte drunkna i självförakt pga det känns som ett individuellt misslyckande. De senaste avsnitten av mina två bästa poddar Lilla drevet & Secret Feminist Agenda har på ett magiskt sätt sammanfallit med & utvecklat dessa funderingar. De spinner vidare på olika spår kring hur vårt ekonomiska system & hela diskursen kring hur ingenting är omöjligt & du är själv ansvarig för din framgång/misslyckande driver oss in i utmattning. Min nyvunna feministidol Hannah McGregor levererade tex denna enkla & på pricken-reflektion "We can't take personal responsibility for burnout and try to treat it by doing MORE things". Can I here an amen to that plz. Så, förutom att lyssna på dessa två poddar vill jag även rekommendera dessa två texter på temat Att Förstå Sin Ångest Ur Ett Strukturellt Perspektiv:
* I senaste Lilla Drevet pratar Liv Strömquist om Byung Chul Han som skrivit en bok som heter Trötthetssamhället som jag läste för några år sedan men sedan glömt bort litegrann. Den finns att läsa här & den ger en lättillgänglig analys av vårt samhälles övergång från disciplin- till prestationssamhälle & hur det bryter ner oss. "Depression is the sickness of a society that suffers from excessive positivity". Ja. Mkt bra för en ångestfylld prestationsdriven person som mig att läsa för att lyfta blicken & genomskåda skiten.
* Mer om neoliberalismens (jamen, favorithatämne ju) historia, framväxt & fullständiga transformation av samhället kan en läsa om här. Inte helt lättläst för en person som jag som inte kan supermycket om ekonomi & ekonomisk historia, men extremt läsvärd. Ger en grundlig (och skrämmande) bakgrund till framväxten av hela Post truth-samhället genom att beskriva hur marknaden blivit den enda instansen för sanning "any value that cannot be expressed as a price – as the verdict of a market – on an equally unsure footing, as nothing more than opinion, preference, folklore or superstition". Tänker på hur denna ekonomiska idé genomsyrar varje del av våra liv & relationer. Jag känner mig så marinerad i detta system att jag ärligt talat inte vet hur en tar sig ur det. Om det går att leva på ett annat sätt, existera på andra villkor. Men med politisk teori, ihärdighet, utvecklande diskussioner, terapi, self care & en nödvändig dos eskapism kanske det går att stå ut lite till, eller i alla fall förstå sig själv & världen på nya sätt.
TILL OSS SOM HAR RÅD ATT GE UPP
Den här bloggen är ju mikroskopisk och jag vet inte om mina ord betyder något alls, men jag hoppas ju att några av er är kvar och tittar och läser. En får hemskt gärna skriva ett litet ord om en vill, det vore så fint att veta om någon hör.
Den här hösten har jag haft svårare än någonsin att förmå mig att blogga ’som vanligt’. Förutom allt det hektiska med livspusslet™ så har det varit tyngre. Att skriva bekymmersfria utdrag ur ett megapriviligierat liv inger en värre Känsla Av Meningslöshet än någonsin. Inte för att det fina, livsnjutande, romantiserade, estetiserade och ibland eskapistiska inte ska få finnas. Det måste nog få finnas för att injicera ljus i ett allt tätare mörker. Även jag i min kompakta teaterbubbla och sådana som mig som tillhör några av de mest priviligierade grupperna undgår inte de fascistiska förskjutningar, de våldsamma vändningar som sker omkring oss. Och vi, vi som har det så bra att vi har råd att ge upp, vi får inte göra det. Vi som har det så bra att vi kan blunda för mörkret för att det inte berör oss direkt, vi måste hålla ögonen öppna. Det är tungt nu, så jävla tungt, och det kommer troligen bli värre. Gränsen för hur vidrig den rasistiska diskursen kan bli, hur alltings jävlighet hela tiden överträffar sig själv. Men, det finns alltid motkrafter och vi måste försöka vara den motkraften, en del av förändringen. Gamla deviser som att organisera sig får akut betydelse, tål att upprepas over and over. Jag har precis börjat volontära lite på Kontrapunkt, förstår ej varför det tagit mig så himla lång tid, men alltså bättre sent än aldrig!! Ni kanske alla redan gör sånt, men jag har nog försvunnit för djupt in i min egen navel samt politiska depp för att komma ur mig själv förrän nu. Jag tror att jag i denna framgångsfetischistiska kultur har glömt bort hur sjukt meningsskapande det är att göra något för något som är större än en själv. Att det förutom att fylla ett oerhört viktigt syfte också ger en massa energi tillbaka. Och då blir det så himla tydligt att vår uppgivenhet är en farlig fiende som bör omsättas i aktivitet/aktivism genast. Så det är mitt bästa tips. Byta ut lite av förlamningen mot handling. Och vi kan till exempel; banga julklappspaniken och ge pengar till Refugees Welcome, Kontrapunkt, Röda Korset, osv. Låna ut en säng eller ett rum åt flyktingar. Skaffa denna app för att kunna hjälpa flyktingar direkt. Gå på demonstrationer och manifestationer, skrika ur oss sorgen och få styrka av att inte vara ensam. Tända en fackla, vara motkraften. Klart slut på brandtal + tips.
DET SOM HAR HÄNT; DET HÄR TÄNKER JAG PÅ (BARA ETT LITET BRANDTAL)
Det finns saker som får allt att skälva och stanna av. Som får alla att tala med höga röster, som tvingar fram kommentarer och ställningstaganden. Så också från mig. Jag gör inte anspråk på att ha något särskilt nytt att tillägga, men det går inte riktigt att vara tyst, för tystnaden skulle bli till ignorans. Jag satt på ett golv och hade picknick med vietnamesiska vårrullar, kära vänner och cavaflaskor när beskedet om dåden kom, och festen dog. Allt blev liksom mörkt.
Det som hänt i Frankrike är helt överjävligt, odiskutabelt vidrigt och så sjukt sjukt sorgligt. Mardrömslikt och vettskrämmande. Hjärtan blöder, en stad skakar och världen med den.
Och jag är långt ifrån den första som vill fälla in andra perspektiv i diskussionen, som vill ropa men vi får inte glömma allt det andra också. Jag ser reaktionerna på dådet och människors medkännande hjärtan och uppblossande solidaritet och det är vackert. Men jag kan skönjer en liten bitter eftersmak i vimlet av solidariska gester ändå. Inte för att det rapporteras eller sörjs för mycket över det som hänt i Paris, absolut inte. Bara på grund av de mönster av tystnad och passivitet som synliggörs inför de hemskheter som aldrig genererar samma (mediala) reaktioner. De katastrofer, terrordåd, massakrer och förtryck som aldrig blir föremål för samma uppmärksamhet och medkänsla. Som sker längre bort, hela tiden och som drabbar ickeeuropéer. Visst är det något i att det geografiska avståndet är mindre som gör att det blir enklare att relatera, för att det rent fysiskt är närmare. Personliga kopplingar osv. Och IS framryckning i Europa är gränslöst obehaglig. Men jag funderar ändå på vilkas liv och död det är som inkluderas i vi:et, som får att känna det där kunde varit jag och slår upp våra hjärtan på vid gavel?
Jag tänker på; vilka liv som betyder något i vår västerländska mediala logik? Vilka människor, vilka kroppar som får förbli människor och vilka benämns som strömmar, volymer? Vilka får vår solidaritet, vår sorg, vårt stöd? Vad är det som gör att världens ledares skarpaste ton och handlingsförmåga vaknar till liv när det handlar om Europa?
Jag blir orolig att diskussionen inte fördjupas, kanske snarare förtunnas.Att en liksom har gjort sitt när en lagt ett trikolorfärgat raster över sin profilbild och inte funderar vidare på varför det är som det är nu. Och jag hoppas inte detta uppfattas som att jag skammar eller ställer mig över någon, det är definitivt inte min avsikt. Det är lika mycket en uppmaning och reflektion över mig själv. Jag tänker att vi behöver både de drastiska affekterade gesterna och det fördjupade samtalet. Att inte söka de enkla svaren och syndabockarna. Att istället; fortsätta söka kunskap vägra rasisternas retorik och problemformuleringar. Och insistera på solidariteten. Den internationella.
Klart slut på brandtal.
JUST NU:
Läser jag: Väggen av Marken Haushofer från 68. Är helt fast. Det handlar om en kvinna som hälsar på sina vänner i en jaktstuga i Österrike, vännerna åker för att handla men kommer aldrig tillbaka. Istället uppenbarar sig en genomskinlig ogenomtränglig vägg som omgärdar stugan. Huvudpersonen är isolerad och innesluten av väggen och börjar ett nytt liv med en hund, en katt och en ko. En tillvaro där basala behov, överlevnad, förlust och närhet står i centrum. Till det yttre sker inte mycket, men spänningen i den lilla världen innanför väggen är vibrerande. Existentiell, vacker och gripande.
Lyssnar jag på: Lana Del Reys nya. Är ju absolut knäsvag för denna dekadenta, lolitalika, mörksinta persona. Särskilt låten God Knows I Tried, herrrrregud, bästa som hänt mig i musikväg på länge.
Ser jag på: This is England '90. Äntligen har sista säsongen av tv-serien med samma namn som filmen kommit. Nu börjar nittiotalet, Madchestereran och knarket. Kanske min bästa serie alla kategorier, så allt igenom briljant. Gråter floder varje gång, och bubblar av garv för detta gängs ömsinta gemenskap.
Tänker jag på: vågen av rasistiska hatbrott som brinner omkring oss, terroriserar och mördar människor. Vi har inte en flyktingkris, vi har en politisk och medial kris där rasistiska krafter tillåts växa och härja. Här, här, här och här har det skrivits bra om det. Vi måste alla hjälpas åt för att stå upp mot rasismen, våldet, hatet.